Om att försöka göra det rätta

Som jag tidigare skrivit om så har min yngsta dotter något som skulle kunna beskrivas som ett jävla humör. Eller en känslig personliget. Eller ett rikt känsloregister. Eller en ömtålig själ. 

Ni fattar. Hon är ett alldeles underbart barn som jag inte alltid vet hur jag bäst ska hantera. Hennes känslostormar är ibland för stora och kraftiga för oss båda och jag har allt ofta känt att jag inte längre kan hantera dem på ett optimalt sätt.
Vad nu ett optimalt sätt är...?
Men typ jag har ett trasigt paraply och det räcker inte.
Jag vill vara bättre för henne. 

Vi bråkar ofta. Hon är ofta ledsen, arg och uppgiven och jag är ofta frustrerad, trött, och rådvill. Jag förstår att hennes utbrott säkert är tecken på något annat, underliggande. Men jag vet inte vad det är, hur jag ska få reda på det, eller tackla det.
Och jag vet att jag måste hålla mig lugn, stabil, och trygg.
Jag vet det, men det är svårt. 

Jag tänker mycket på min svåger, min mans bror, som har en personlighet som inte är helt enkel att hantera, för att uttrycka det milt. När han är på bra humör är han solen själv. Ingen kan underhålla ett rum eller lyfta en fest som han kan, när han vill. Men är han på dåligt humör, då jäklar ska alla ner i hans mörker. Han har i stunder mått riktigt dåligt.
Och det skrämmer mig att tänka att lillskruttan ska må dåligt (även om alla människor såklart nångång ska göra det och hon är inte han bara för att de är släkt). 
Jag vill bara ge henne och mig och hennes pappa och oss alla, bästa möjliga förutsättningar och verktyg för att kunna stå upp och hålla i varandra när det stormar, istället för att slitas isär. 

Så, nu har jag kontaktat skolhälsan. De ska ringa mig imorgon för ett första, utvärderande samtal. Det känns bra. Att jag iallafall tagit något slags steg.

Om planer

När vi flyttade till Sverige för drygt åtta år sedan hade vi kommit överens om att ge Sverige fem år. Det är  vi överens om, min man och jag. Att det var planen då, fem år.
Vad som skulle hända sen, när fem år hade gått... det är vi inte alls lika överens om.
Men typ utvärdera och se.

Ingen av oss var nog beredd på hur jäkla jobbigt det skulle bli. Och det har varit väldigt jobbigt för oss båda på väldigt olika sätt.
Det första året tillbaka i Sverige, det är det värsta året i mitt liv.

Jag var ny på jobbet och ville visa framfötterna. Samtidigt hade jag en 1-åring hemma utan svenskt personnummer och en man som väntade på uppehållstillstånd och vi sprang mellan olika myndigheter på mina luncher och efter jobbet för att få ordning på all byråkrati.
Långt senare fick jag veta att universitetet har ett stödprogram för internationella familjer som hjälper en navigera allt detta, men det aktiverades aldrig för mig eftersom jag ju är svensk. Jag hade bara inte varit vuxen i Sverige, eller förälder i Sverige, eller bott i Sverige på nästan tio år... och det var ett rent helvete att navigera alltihop.
Och sen det sociala på det.
Att inte känna sig hemma i sin hemstad, men förväntas göra det.
Reversed culture chock, omvänd kulturchock.
Det var det jag hade. Och det var the real deal. 

Men det gick långsamt över. Som när man en gång lärt sig cykla så föll jag tillbaka i svenska mönster och lämnade min man ensam i känslan av utanförskap.

Att Trump två gånger blivit vald till president i USA, det är inte bra för världen.
Men för oss.... för mig, när det gäller att stanna i Sverige.
Har det varit fördelaktigt. Det får jag medge. 

Min man medger utan omsvep att på papperet, och logiskt sett, är Sverige det bättre landet att bo och uppfostra våra barn i. Men det skaver i honom att hans barn inte vet hur en amerikansk vardag ser ut. Att USA är ett exotiskt jippoland vi besöker på lov.
Jag fattar det. Jag skulle känna likadant om vi bodde där och mina barn saknade ordentlig anknytning till Sverige. 

Så. Trots att de fem åren blivit åtta och mer är det inte aktuellt att flytta tillbaka. Vi har ofta pratat om att kanske åka tillbaka för en termin eller så, sätta barnen i amerikansk skola och låta dem uppleva en vardag på andra sidan.
Men att prata om det är en sak.
Att göra verkstad av det något helt annat. 

Det är planer deluxe. Att planera för en avresa, en landning, och sedan en återkomst.. det är inte tvärgjort. Hur ska man tänka, hur ska man bo, hur gör man med jobb och skola?
När skulle det passa?
Nu har vi kommit fram till att det kommer aldrig att passa. 
Men minst dåligt skulle det passa när barnen går i tvåan och femman.
Då är det inga nationella prov. 
Inga klassresor.
Inget lärarbyte.

Därefter blir det bara ännu mycket svårare. 

Så ja. Tvåan och femman.
Det är nu till hösten det. 

Mer om sånt som inte matchar

Kul med reaktioner. Ni fattar ju att det här är som att jag skulle sitta i Idol och ha synpunkter på folks sångröster. Men synpunkter har jag ju. Vett att inte sjunga så andra hör har jag också.

Iallafall. Måste bara förtydliga att jag ju pratar om så mörkt blå att den nästan är svart. Marin. Är det tydligt blått, typ kungsblå(?) så kan man såklart matcha det med svart.
Men inte marin.
Nån jävla måtta osv.
Så nu vet ni det.

Nu är det måndag och lillskruttan ville inte gå till skolan imorse. Hon kommer verkligen inte överens med sin lärare och jag förstår henne verkligen. Det är ju samma ryggradslösa fröken som storskruttan hade i tre år så vi är ju som bekanta sen tidigare. 

Och vi matchar inte.

Inte jag och fröken.
Inte fröken och lillskrtuttan. Storskruttan älskade henne inte heller, men mitt stora barn har mycket tjockare hud och dessutom med en touch av teflon. Det rinner av. 

Det finns ingen parallelklass. Det går inte att byta annat än att byta skola. Så hemskt är det nog inte heller. Jag försöker prata med henne om det, att fröken är ju inte utstuderat elak eller taskig. Hon är känslomässigt tondöv och plockar inte alls upp lillskruttans signaler.
Men det kan hon nog faktiskt inte rå för. 

Mitt barn måste alltså förlika sig med att hon och fröken är ingen bra matchning, och så är det ibland. Det är tråkigt och jobbigt och förhoppningsvis kan man försöka hitta strategier så att det blir hyfsat hanterbart. Men det är svårt. Hade det varit en tränare hade man kunnat sluta i den idrotten. En kompis hade man slutat leka.
Men lärare. Då är det knepigt.

Eller så är det bara grundläggande livserfarenet att man lirar inte med alla människor och ibland tvingas man arbeta tillsammans ändå. 

Modebloggen: om mörkblått

Eftersom det är så populärt med modetyckeri från en som egentligen inte borde varken bry eller uttala sig...

Inför konferensen jag var på i veckan hade jag fyndat en mörkblå blus på Tradera som jag var mycket nöjd med. Mindre nöjd var jag över det omedelbara problem som uppstod i och med att jag bara har svarta finbyxor och kjolar lämpliga för vintertid. 

Jag hade tidigare en väldigt fin och skön grå kjol, men den glömde jag på ett hotell i Warzawa för ett par år sedan och så var det med den saken. 

Jag tycker inte att man får ha mörkblått och svart tillsammans. 
Och jaja man får såklart klä sig hur man vill men själv skulle jag aldrig matcha en blå överdel med en svart underdel eller tvärtom.
Undantaget är mörkblå jeans till svart överdel. Det går bra.
Svarta jeans till mörkblå överdel? Nej. 
Svarta skor till mörkblå byxor är inte heller bra, men kan få gå i nödfall.
Nu låter det som att jag är stilmedveten.
Det är jag egentligen inte.
Men just färger.
Jag klarar inte heller av när folk matchar nästan ton i ton. Alltså överdel och underdel i samma färg men några nyanser ifrån varandra.
Ljusblått och mörkblått ihop? Ja varsågod.
Men ljusblått och inte fullt lika ljusblått.. Nej sluta genast.

Hursom. Tillbaka till mig. Alltså var jag, för att kunna använda min mörkblå blus tvungen att hitta en underdel i brunt, grått, eller annan färg. Det slutade med att jag hittade ett par mörkgröna byxor på Lindex som jag aldrig i livet skulle ha köpt annars men nu bestämde blusen.
Sen fick jag lov att ha svarta skor till, men eftersom byxorna bröt av och dessutom är så vida att skorna knappt syntes, kände jag att det var okej.

Jag gillar mörkblått men har det extremt sällan just för att jag har så många svarta plagg, och framför allt byxor.
Men det kanske är dags att börja tänka mer i grönt och grått?
Och öppna upp för mörkblått.

Fredagsmys

Då var jag hemma igen. Barnen har betett sig utomordentligt för mormor och måste därför nu bete sig som monster mot mig ett par dagar.
Närå, men nästan. Speciellt det yngre barnet som la sig på soffan och skrek så fort jag kommit innanför dörren för "man får ju inte bli arg för mormor för då blir mormor ännu argare!"

Vi tar en helg på det här så get det sig nog.

Jag tog de sista, hårda skivorna av jullosten på mackan imorse. Fan vad gott det är med jullost. Jag tror jag måste köpa en till, om de fortfarande säljs. Bara för att Knut har passerat kan man väl få njuta av julens goda ett tag till.
Att det är semlor överallt nu gör mig inget, håll på ni.
Men en jullost till tack.

Örebro lämnade för övrigt inget större avtryck, men det är nog säkert fint i dagsljus utan slask.
Och tågen gick som tåget, bara en sån sak i dessa tider. 

En route

Jag är på väg till Örebro. Där har jag aldrig varit förrut, men tvivlar starkt på att hotellet, frukosten eller konferenslokalen kommer skilja sig nämnvärt från de jag upplevt i andra svenska städer.
Prove me wrong Örebro.

Det var ett jobbigt avsked för lillskruttan. Hon tycker alltid det är jobbigt när jag reser bort, men är hennes pappa dessutom borta, då blir det extra allt på jobbigheten. Två dagar med mormor som ställföreträdande vuxen är egentligen inga konstigheter, men hon låser sig vid att både mamma och pappa är borta och det blir ångest deluxe. Stackarn. Jag har inga mer jobbresor nu innan min man kommer hem i början av februari men däremot en eller två till våren då han är borta..
Funderar redan på om jag ska försöka strypa iallafall en av dem.

Jag är verkligen över att resa med jobbet. Som barn och även ung vuxen minns jag att jag tyckte det verkade som den utlimata lyxen. Få flyga, bo på hotell, uppleva saker och inte behöva betala för något själv. Herregud att få gå in gratis (nåja men för nån annans pengar) på lounger och mingel. Lyx!
Men jag är sedan länge less.
Lyx nu är istället att jag faktiskt får boka taxi till flyget. Inte för att jag får åka bil, utan för att då hinner jag äta frukost med barnen och lämna på skolan innan 10-flyget. Det är av samma anledning jag ibland flyger till Stockholm istället för att ta tåget, timmar med barnen. 

Tillbaka i verkligheten

Då var det vardag igen.
Och att starta med en halv vecka var väldigt lagom. 

Behöver en helg. Igen. 

Igår kväll när vi skulle klättra upp i lillskruttans loftsäng för högläsning sa mitt yngsta barn Jag ser tjock ut.

Det var första gången något av mina barn sagt något liknande.

Jag har två flickor på 7 och 10 år. Kanske är det konstigt att ingen av dem sagt något sådant tidigare. Inte för att de är tjocka (det är de inte) utan för att de är flickor i dagens samhälle.

Storskruttan var en stabbig varelse som liten. Det var hon verkligen. Men hon var också både stark och rörlig, och verkade aldrig bekommas av sin kroppsform. Jag minns en gång på en lekplats när hon var kanske 3 år, då en annan liten flicka pekade på henne och sa Hon är tjock! Och storskruttan märkte det visserligen, men jag gjorde ingen stor sak av det, då hon inte verkade bekommas av det direkt. 

Och sen har hon, mitt stora barn alltså, vuxit nästan enbart på längden och är numera fortfarande stark och stabil. Men inte på något sätt rultig (det hade naturligtvis varit helt okej och bra om hon varit rultig också) och hon har aldrig, så att jag hört det, kommenterat sin kropp på annat sätt än att hon är just stark. Och det är hon verkligen. Klår killarna i femman i armbrytning till exempel. 

Min yngsta dotter har aldrig varit tunn, men var heller inte lika stabbig som sin syster som litet barn. Hon är nog vad jag skulle kalla alldelens lagom. Följer sin kurva och är nog väldigt medel för sin ålder. 

När hon sagt Jag ser tjock ut och jag stod och funderade på hur jag skulle svara, så kollade hon på mig med ett ansiktsuttryck som om hon sagt ett nytt svärord. Alltså lite nästan finurligt och definitivt som att hon var nyfiken på min reaktion. Det tänker jag ändå är bra. Hon var inte uppgiven eller ledsen. Verkade inte på riktigt tycka att hon var ful, fel eller tjock.... utan kanske snarare fiska efter lite beröm och bekräftelse på att hon inte var det, if that makes sense. 

Så jag drog ett brandtal både om hur alldelens underbar hon är och att jag tycker att hon är helt pefekt och det viktigaste är att man är frisk och mår bra och har en kropp som orkar leka och springa och gå i skolan. Och sen la jag till en vers om att man aldrig aldrig ska säga till någon att de är långa, korta, fula, smala, tjocka, har konstigt hår etc.
Man får säga snälla saker om tex hårsnoddar och kläder men är man osäker på om det man vill säga är snällt, då är det bättre att låta bli.

Det verkade landa okej. Hon somnade. Ska fiska lite ikväll igen och se om det är något nytt skitsnack som börjat på skolan. Har ju svårt att tro att detta kom från ingenstans, sådär första skoldagen efter lovet.

Suck. Man kan inte skydda dem mot världen. Men man vill ju. 

Sleepovers

Barnen älskar det, jag not so much.
Att sova över hos kompisar. 

Ett av mina värsta är när barnen kommer sättandes med kompisar i släptåg och frågar om de får sova över hos varandra ikväll snälla snälla snälla och kompisarnas förälder står bredvid och bara Ja det går då bra för oss!

Jag har lite svårt att sätta fingret exakt på vad det är med nattgäster som mäter under 140 centilong i pyjamasen som får mig så ur balans, men här är några smakprov

- Det ska hittas på en middag som alla tycker om och gärna känns lite lyxig

- Det ska vara film och mys och snacks och därmed är soffan och hela vardagsrummet ockuperat hela kvällen (fattar att det är skillnad i hem med fler än ett tv-rum)

- Är det de större barnen vill jag hålla mig vaken tills de somnat för att försäkra att de inte ballar ur och är uppe hur sent som helst, vilket betyder att jag måste vara vaken tills iaf 01:00 nånting. Är det de mindre barnen får jag ofta sitta med ett barn som inte är mitt eget i nånstans mellan 45 minuter och en timme och försöka få detta barn att somna bredvid min lillskrutt som redan sover. 

- Sen kommer en morgon och en dag med en baksmälla av mycket socker och lite sömn och ofta oklara förväntningar om vad man ska göra och hur länge man ska leka idag och hela tiden är man liksom en lekledare och hovmästare och festfixare och som ensam vuxen i huset är det så jävla ovärt. Ursäkta men så känner jag verkligen.

Igår sov storskruttan hos en kompis och denna kompis lillasyster sov här, tillsammans med lillskruttan. Och att det blev så var pga precis den situation som beskrivs ovan. Barnen pratade ihop sig, frågade mig och deras mamma samtidigt och hon bara Ja absolut, kul!

Det tyckte ju inte jag alls, men gav med mig för att inte framstå som precis som så sur som jag är.. Och sen visade det sig idag när vi möttes upp och bytte tillbaka barn, att hos henne hade ytterligare en 10-åring sovit så storskruttan hade delat täcke och madrass med ett annat barn och därför sovit jättedåligt och är allmänt sur och trött idag.
Och jag kände bara, hur ska jag orka, varför gör vi såhär mot oss själva, och huuur kan inte den här andra mamman tycka att det här är ett upplägg som är supersämst?
Men se det fick jag veta direkt.
För hennes barn ska till sin pappa idag.
Sådär ja.
Nog fasen skulle jag också kunna ha tre barn på sleepover om jag sedan fick lämna bort dem och ha en barnfri vecka direkt efteråt.
Låta någon annan ta baksmällan.
Det dåliga samvetet är borta och nu kommer det dröja innan nästa sleepover. 

Sen sist

Vi skjutsade min man till flygplatsen på nyårsaftonens eftermiddag. Egentligen skulle han ha åkt tidigt nyårsdagens morgon, men pga inställda flyg blev avresan framflyttad. Tråkigt, men vi hade vetat det flera veckor så det var ju som ändå planerat. Nu blir han borta en månad. Superkort tid med våra mått mätt, men gripna av stunden grät båda barnen Lille Skutt-tårar ändå när han kramade dem i baksätet och vi sedan körde därifrån. 

Min plan var att köra en omväg hem från flyget så att lillskruttan skulle somna i bilen och därmed ladda inför den sena kvällen, men så blev det inte. Efter 25 minuter hade gråten övergått i snyft men sömnen var långt borta och jag körde hem. 

Kvällen spenderades hos PNM med familj. Även om jag inte är superbrydd om nyår så hade jag sett till att vi hade något lite festligt inplanerat så att barnen inte bara skulle sitta och sörja sin utflugna far. PNM var trött och förklarade flera gånger att hon verkligen inte förstod vitsen med att försöka hålla sig vaken till midnatt. Speciellt som hon var tvungen att kliva upp tidigt (9 men okej) dagen efter. Hennes man var däremot tydligt lättad över att han ytterligare en vuxen att samtala med och efter tacos, sällskapsspel och två flaskor bubbel var kvällen natt och jag, han och de fyra äldsta barnen ur den gemensamma skaran, gick till en närliggande park och såg fyrverkerier. 

Dagen efter gick vi till älven och hälsade på PNM där hon stod som arrangör för den lokala kallbadföreningen. Det är hennes grej, att bada kallt. Jag hade lovat kvällen innan att jag skulle komma och bada isvak, inte för att jag var onykter utan för att jag tänkte att det skulle göra henne lite pepp. Hursom, jag badade. Det var svinjävlaiskallt om fötterna. Allt annat gick bra. Jag hade mössa på huvudet och doppade mig bara till hakan. Men fötterna. Man såg ju de luttrade rävarna som hade fodrade tofflor de stod i tills precis innan de klev på stegen. Det är så man ska göra, om nu någon är sugen på isvak.

Nu är det jag och mina döttrar i flera dagar till innan skola och jobb börjar igen. Vi sover länge på morgonen. Ser årskrönikor på teve. De leker med grannflickan. Jag läser böcker. Har nyligen läst ut Min Man av Maud Ventura. En väldigt speciell bok. Bra? Jo men ändå. Fransk? Väldigt. 
Nu läser jag istället Aldrig mer av Sara Larsson, en fruktansvärd men bra bok om trafficking som jag verkligen kan rekomendera. 

Jag vill egentligen ta ner granen, men barnen vill ha den uppe så jag lovar att den får stå till måndag iallafall.
Det snöar. Varken Anna eller Johannes, utan lugna flingor.
Kanske blir det badhus idag.

Till dig

Såhär på årets sista dag vill jag förrutom en önskan om ett Gott Nytt År också passa på att tacka dig som läser det här. För även om jag visserligen skriver för min egen skull, finns det ju en anledning att jag inte bara sparar mina ord i ett worddokument i molnet. 

Jag publicerar mina ord i en blogg, bland annat, för att det stryker egot medhårs att några personer där ute, både såna jag känner och såna jag inte känner, faktiskt tar sig tid att läsa.

Att du tycker det är värt din tid att läsa vad jag skriver.
Det gör mig väldigt glad.
Så tack för det. 

Ni som har egna bloggar som jag hittat till och följer tillbaka. Tack för att ni också skriver. Jag uppskattar er mycket. 

Det var bara det, nu ska jag tvinga barnen att ta årets sista dusch.

Gott Nytt År på er!

kram

Mellandagar

Jag har precis tagit en onödigt lång och varm dusch. Klimatovänligt nånting. Och nu sitter jag och bloggar och slösurfar och riktigt anstränger mig för att inte ha dåligt samvete över egentid medan min man är på badhuset med barnen + en av deras kompisar. 
Men det ska jag inte ha, pga hur många timmar har inte jag spenderat på badhus, i lekparker, på lekland, etc. utan honom? 
Och ja, sen åker han på onsdag och är borta en månad igen såatte.
Nä. Bada ni. Jag sitter hellre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på...tekoppen, typ.

På julaftons morgon hade jag precis klivit ur duschen när lillskruttan kom rusandes och tjoade Mamma, mamma! vet du att det är Kalle Anka på teve idag?! en heeel timme! kan vi se det?? Snälla!!

Vi har uppenbarligen inte firat tillräckligt många jular i Sverige. Men vi såg såklart Kalle Anka. Inte Karl-Bertil dock, det var bara jag som var brydd och orkade inte driva igenom det. Vi såg en julfilm på Netflix istället, innan barnen ändå faktiskt kunde somna helt ok snabbt med tanke på paketen som väntade morgonen efter. 

Och nu hoppas jag på några lugna mellandagar innan storskruttans födelsedag, makens avresa, nyår, och så långt, långt därborta i horisonten, en vardag igen. 

2026. Vet inte vad det året kommer bjuda på ännu, men det skulle kunna bli ganska mycket USA.
Vi får se. 

Det lackar mot jul och jag lackar på jobbet

Bring it, jag tror fasen jag är redo.

December när man var liten var liksom lucka 1 i kalendern, sen tusen miljoner luckor och så äntligen Lucia. Och sen var det fortfarande jättelänge kvar.

Som vuxen ser man barnen öppna lucka 1, sen 18 och sen vad hände egentligen ?!

Men som sagt, vi ska fira hos brorsan i samma stad. Den stora presenten till barnen är en Londonresa och Harry Potter-äventyr. Min man har knåpat ihop jättefina "biljetter" som jag ska skriva ut på kontoret imorgon som vi kan lägga under granen.

Vi har (precis som stora delar av landet) dragits med förkylningar och hosta, men det börjar faktiskt verka ge med sig nu också. Storskruttan har äntligen fått en inhalator efter att jag legat på vården som en stalker. Och det har gjort skillnad. 

Och på jobbet gör jag min sista dag för året imorgon. Även där känns det ganska okej just nu faktiskt. Jag har gått in i en fuck it-attityd som visat sig funka väldigt bra. Och inte där långfingret är vänt mot jobbet i sig, icket, det har jag alldelens för hög arbetsmoral för. Utan långfingret och attityden är mot de här viktigpettrarna som jag tidigare haft alldelens för hög respekt för.

Efter att gång på gång insett att jag haft rätt när jag suttit tyst, har jag slutat hålla tyst. När vår vetenskapliga rådgivare efterfrågade en publikationslista som han tycker att jag borde sammanställt frågade jag hur de gjorde för att sammanställa den ifjol (när jag ju inte fanns på den här rollen) och när han började hosta och humma upplyste jag honom om att jag är en resurs men inte en tankeläsare och vill han ha något gjort så får han ifortsättningen gärna berätta det för mig.
Han tog det oväntat bra och bokade in ett separat möte med oss två som var väldigt produktivt.

En styrelsemedlem från en av landets största banker gled in på ett styrelsemöte och började ifrågasätta beslut som togs i oktober. Efteråt sa jag till ledningen att jag knappt kan minnas när den här personen var med på ett möte senast och absolut inte när hen faktiskt bidrog till ett möte med annat än sura miner och himlande ögon. Och hur kan det vara okej att komma in i slutet av december och plötsligt börja gräva i sånt som redan är klubbat?

Gissa vilken stor bank som fick sin projektbudget kapad och kanske inte får vara med nästa år?

Det är som att de alla är så upptagna, har så mycket på sitt bord, och liksom fastnar i nån slags kollektiv soppa av respekt, gamla rutiner, och låt-gå-fasoner. Men min arbetsledare går snabbt från fågelholk till jo-det-har-du-rätt-i när jag påpekar de brister jag upptäcker.
Och slipsar i Stockholm kan sitta med sina slipsar i Stockholm, sina AI-miljoner och sina undersåtar som upphetsat nickar ja till allt de gör och tycker.
Jag är så oimponerad att nästan övergår i äckel.
Och tydligen gör det underverk för min arbetsinsats. 

Mera klappar

Båda mina barn tror fortfarande på tomten. Storskruttan fyller 10 i mellandagarna och jag känner lite att...hallå? ska inte poletten trilla ner snart? Samtidigt tror jag nog att hon medvetet håller fast vid tron. De är båda ytterst medvetna om att alla tomtar man ser i gallerior och även de som kommer till vänner och bekanta på julaftonskväll, är utklädda vanlisar. 

Och det tycker de inte är något konstigt. Tomten kan ju inte vara överallt samtidigt heller, och nu såhär innan jul har han ju inte tid att sitta på Åhléns och dela ut pepparkakor, fattar ju vem som helst. 

Jag har iallafall sedan länge slutat låtsas som att det är tomten som står bakom samtliga paket under granen. Dels för att slippa smusslet (nu kan jag bara benhårt hålla på att ingen öppnar något paket som kommer i posten för det kan vara julklappar och håll tassarna borta!) och dels för att give credit where credit is due. Ska jag springa runt som en iller och fixa och sedan ska en j-vla låtsasman (låtsas, men ändå en man) få cred för det? Nej tack.

Jag vet inte om det kommer finnas något paket till mig under granen. Hoppas det. Men kommer inte lägga dit ett själv, där går gränsen. Som vuxen är det ju mycket pengar som byter konto med tillhörande julhälsningar, och det är inte så att jag skulle känna mig helt utan gåvor även jag inte får riva i något presentpapper på juldagens morgon. Men jag kommer känna mig besviken om min man inte roddat något litet för mig att öppna med tanke på högen som växer under granen.

Vi får se. Idag efter skola och jobb ska jag ner på stan med storskruttan och köpa presenter. Ser mycket fram emot egentid med henne. 

Let me hold that grudge for ya

Hon tittar på teve, hon tittar på teve..

Jag är långsint.

Så är det bara. 

Men det här ska egentligen bara handla om Förrädarna.

Såg finalen av Förrädarna på TV4 igår. Jag hoppades att Ahmed skulle vinna och blev löjligt glad när han gjorde det också. Alexandra Pascalidou däremot, jublade jag när hon åkte ut. 

Dryga människa. 
Gry Forsell hade helt rätt när hon påpekade att Alexandra inte hade någon rätt att bli upprörd över att andra deltagare misstänkte henne för att vara en förrädare. (Och Alexandra bara Vadå upprörd?! Jag är inte upprörd!?! Det här är min röst! *med jätteupprörd röst)

Det som störde mig så förbaskad med Alexandra i Förrädarna var att hon betedde sig som att hennes röst och hennes ord var mer värda än övrigas.
Hon sa flera gånger saker i stil med
Men jag ÄR en trogen.
Jag LOVAR att jag talar sanning.
Jag FÖRSÄKRAR er om att jag inte ljuger.

Men spelet går ju ut på att ljuga och lura varandra. Exakt alla hävdade ju att de var trogna, för sådan är spelets idé. Och då spelar det ju noll roll om man svär på sin gregiska farmor eller "bara" lovar. Men Alexandra Pascalidou blev orimligt förnärmad när folk inte trodde henne. 

Och varför stör det mig så mycket då?
Jo för att det bekräftar intrycket jag fick av henne när jag såg henne tala inför stor publik här på universitetet för några år sedan. Det var ett ganska påkostad event och man hade fått köa för biljetter. Framträdandet hade en titel, såklart, jag minns inte vad. Något som gav en hint om vad hon skulle prata om såklart. 
Men när Pascalidou klev på scen agerade hon som att någon ringt henne för en kvart sen och typ, bett henne komma och prata i Norrland en stund. 

Hon var dryg, och med det menar jag att hon droppade komentararer om hur världsvan hon var på ett sätt som antydde att det nog var svårt för oss så långt ifrån civilisationen att riktigt förstå. Och hon var uppenbart oförberedd och skjöt från höften. Utan att pricka rätt, eller hålla sig till det vi i publiken trodde var temat.

Det var som sagt flera år sen och jag har inte tänkt så mycket på det sedan dess. Men när jag fick ta del hennes personlighet på full display i Förrädarna kunde jag snabbt damma av min grudge. 

Och sporterna

I lördags gjorde jag och lillskruttan vår sista gymnastikträning för den här säsongen. Nästa termin går vi vidare och lämnar militärmorsan och resten av gruppen till sitt öde.
Eller ja, det låter ju onödigt dramatiskt.. men vi ska gå vidare.
Kombinationen av att lillskruttan var en av de bästa i gruppen och dessutom haft sin mamma som tränare har inte varit bra för nån av oss.
Hon har varit dryg och jag har varit irriterad.
Jag har även varit något irriterad på militärmorsan som i min mening inte alls levererat gymnastikträneri på den nivå hon utlovade innan terminstart. 

När jag flaggade till kansliet att jag varken hade tid eller erfarenhet för att vara huvudtränare, gick hon ju in snabbt in och försäkrade att hon hade gedingen erfarenhet och skulle axla det. 
Men det har hon inte gjort.
Erfarenheten lyste snabbt med sin frånvaro, en nyoppererad fot gjorde henne orörlig och hon har hela tiden försökt anpassa nivån till hennes två barn, varav den ena är iallafall två år för ung för gruppen. 

Jag har alltså tyckt att hela uppläget varit ganska kass, men bitit ihop. Våra unga hjälptränare, fjortisarna, har varit underbara.
Och det är inte så att min irritation gått jättemycket ut över någon annan, törs jag nog ändå säga. Militärmorsan förstod inte alls vad jag menade när jag förklarade att jag inte varit helt bekväm och valt att gå vidare. Men så är det ofta tänker jag, och i slutändan handlar det om vad jag tror är bäst för mitt barn. Nästa termin blir det truppgrymnastik istället, och jag ska fortfarande leda, men nu i en assisterande roll där jag kommer ha en huvudtränare att luta mig emot vad gäller planering och beslut.

Storskruttan ska äntligen få börja klättra efter jul. Alltså uppför en vägg, fastknyten i diverse rep och för dyra pengar. Det har hon tjatat om länge, länge... och jag har bromsat.
Inte för att jag inte gillar klättring. Utan för att jag tänker att det är ungefär som crossfit eller aerobics, man kan börja närsomhelst. Som 20-åring, eller tom senare. Det är liksom ingen brådska. Men hon ville verkligen och höll sig till regeln om 3 aktiviteter per säsong och kapar alltså simhoppet till förmån för klättring. 

Och så är vi tillbaka på bandyplan. Storskruttan har bestämt sig för comeback och lillskruttan har gjort debut. Det är ett otroligt meck med utrustningen (skridskor, hjälm, benskydd, armbågsskydd, halsskydd, klubba, etc.) och bortamatcherna är alltid minst 4 timmar (enkel väg!) i buss bort. Men som jag skrivit tidigare så finns det inga tränare som brinner så mycket för sin sport som just bandytränare.
Och när det blev klart att båda barnen ville ut på isen satte jag villkoret att det då blir pappas ansvar, både ekonomiskt och utrustningsmässigt. Och det gick alla med på.

Såatte. Det blir nog bra. Älskar ändå idrott. 

P som i pungsvett, inte PK

En annan grej min pappa sa, som för eviga tider fastnade i mitt minne, handlade om stjärnfrukt.

Carambola heter det visst också. Men det visste jag inte då.

Vi var på affären, min far och jag. Jag var kanske 12 år eller däromkring. Hade aldrig sett en stjärnfrukt tidigare och betraktade fascinerat denna exotiska frukt.

Kan vi köpa en sånhär pappa? frågade jag.

Nä, den där har säkert en svettig afrikan stått och kliat sig på pungen medan han plockade. Svarade min far självsäkert och gick vidare och tog en stor klase bananer. (garanterat fria från könssvettiga avtryck?)

Slutargumenterat.

Jag har varken sett eller ätit stjärnfrukt speciellt ofta i mitt liv. Men varje gång jag ser en tänker jag på pungsvett. 

Tack pappa.

Pepparkakshus, huliganer och ingen jävla ordning

När jag var liten. Kanske 8-9 år nånting så upplyste jag mina föräldrar om att jag hade kompisar som minsann fick äta marmeladmackor och dricka O'boy till frukost på vardagarna.
Själv fick jag bara njuta av sån dekadens på helgen. 

Min far, pedagog som han ändå var, svarade på detta med att på en utandning säga: Jaha, men så blir dom väl huliganer sen också.

Och så var det inte mer med det.

Jag visste inte vad en huligan var, men förstod att O'boy på en tisdag skulle det inte bli tal om.

Några år senare såg jag ett inslag på Sportnytt om läktarvådet i England och....ja exakt, huliganer. Aha, tänkte jag då. Det är SÅ man blir om man äter marmeladmackor hursomhelst.
Ingen jävla ordning.
Precis som pappa sagt. 

För nån vecka sedan köpte jag ett pepparkakshus-kit. Tänkte att barnen kunde få syssla med det någon dag. Sen fick de ett kit till, av husnissarna. Så i helgen byggde de varsitt hus.

När jag var barn hade vi alltid ett pepparkakhus som var dekorerat på ett specielt sätt (nonstop på takplattorna, endast kristyr på övriga husdelar, bomull i skorstenen, florsocker över hela bygget) och som sedan fick ätas upp till tjugondagknut. Jag kan tydligt minnas smaken av torr papparkaka, nonstop, betonghårt murbruk i form av smält socker, damm och florsocker.

Om vi barn nånsin fick vara med och dekorera var det först när vi var stora nog att göra det rätt och snyggt. Det satt alltså lite långt inne att låta barnen bara lattja på, utan nån jävla ordning. De klippte skumtomtar i bitar och limmade fast på taket, satte nonstop runt dörren och ja, dekorerade helt enkelt efter tycke och smak, som de barn de är. 

Men sen låter jag dem faktiskt dricka O'boy på vardagar ibland också.
Men inte tillsammans med marmeladmackor.
Där drar jag faktiskt gränsen.
Man vill väl ändå inte vara den som samhället pekar på om sisådär 15 år när läktarvåldet når nya höjder.  

Nisse och Nisse-Lina

Vill ni höra världens gulligaste grej?

I vår trappuppgång finns två barnfamiljer. Vi då, och en till. Sen finns fyra dörrar till. Förra veckan flyttade det in, inte en utan två små nissar i vår trappuppgång. En utanför vår dörr, och den andra en trappa ner utanför dörren där den andra barnfamiljen bor. 
De heter Nisse och Nisse-Lina och lämnar varje dag små brev och presenter till samtliga fem barn som bor i huset. 
Mamman till de andra barnen messade mej och tackade för ett så himla gulligt upplägg och tack tack för att gjorde så fint för barnen.
Men det är ju inte jag.
Och inte hon heller. (behöver jag säga att ingen av papporna är ansvariga heller?)

Utan det är någon av de andra grannarna.

Hur freakin' gölligt är inte det?

Två sidor av mig

Jag är på väg söderut. Igen. Sista jobbresan för det här året.
Ett år som jag inte haft en enda utlandsresa i tjänsten, nu när jag tänker efter. Det är första gången på länge. Ett tag, precis efter pandemin var det ju helt bananas... Belgien, Tyskland, Polen, Italien, Belgien igen, England.
Jämt var jag iväg kändes det som.

Nu reser jag inte bara mindre ofta utan framför allt nästan bara inrikes.
Det innebär att man kan faktiskt kan få till arbetsmöten samma dag man också reser.
Nu på fredag tillexempel har jag ett möte hela förmiddagen i Stockholm och sen far jag hem och är hemma samtidigt som barnen kommer hem från skolan.
Ja jag flyger då, men jag åker tåg nu, sådeså. 

En annan bra grej med att resa inrikes, faktiskt, är att få bo på svenska hotell. Dvs svensk hotellfrukost på morgonen och svensk tv på rummet på kvällen. Det låter ju flashigt att bo på hotell i Paris och sådär. Men juice och croissant till frukost är inte min favorit, och vad är det för mening med tv på rummet när man ändå inte fattar vad de säger?

Hur som. Den här resan är 100% mitt eget fel. En jag tjatade mig till. Eller nja okej då, ingen sa emot så jag behövde inte tjata. Men det var min idé. Jag ska besöka programkontoret och få en introduktion, nästan exakt ett år sedan jag började min tjänst. 

När jag sa att jag ville det möttes jag av två olika reaktioner.
Den ena var Ja, jättebra initiativ, du är så välkommen!
Den andra var Okej.... varför vill du..? Nämen okej, ja det klart du kan om du vill..

Vilket triggar de två proffesionella sidor av mig som är i ständig konflikt.

Den jag försöker bejaka, som är på och driven och såg till att den här resan blev av och ställer frågor och tar initiativ.

Och så den som helst vill gömma sig och krypa undan. Inte smita från jobb, men smita från uppmärksamhet, följdfrågor och obekväma diskussioner. 

Den förra tänker att det här blir bra. Det här är viktigt. Det här borde jag ju inte ens ha behövt bett om, det borde ha varit en självklarhet och är det nån som inte tycker så, så har dom fel.
Den senare tänker att vad ska dom tro? Ska jag komma här och komma och bete mig som att jag är nån?

Men ja, det ska jag. 

Klappat - inte klart

Jag har inandlat noll julklappar. 
Det stressar mig inte såvärst mycket, jag har en hum om några grejer jag ska köpa till barnen.
Har sagt till mannen att väljer han ett par skidor som han vill ha så pröjsar jag dom (på Blocket eller Marketplace asså) och sen behöver jag inte fixa fler presenter. 

När vi firar med amerikanarna ska det handlas presenter åt gud och hans moster. 

Det är jobbigt. 

Här är vi mer måttliga. 

Närmaste familjen, inte mer. Och så går vi syskon ihop och gör en kalender till våra föräldrar med bilder på barnbarnen. (på tal om det, styr du upp Ida eller ska jag?)

Barnen har såklart höga förväntningar som vi försöker hålla nere. Ifjol fick de (förrutom en massa annat grejs) biljetter till Mello i Luleå och igår bestämde vi oss för att satsa på upplevelse även i år. Som säkert redan framgått är båda barnen, men framför allt den äldsta, galen i Harry Potter. 

Så nu har vi bokat, det blir London till sportlovet och vi ska gå på både Universal Studios på nån Harry Potter visning där man får se rekvisita, kostymer osv. och en Harry Potter musikal. Det blev inte billigt. Men inte heller farligt mycket dyrare än vad en skidresa hade landat på. Och även om vi älskar skidor, så känns det som att det här kommer kidsen minnas for life och fönstret där de båda verkligen brinner för Harry P (eller ens samma sak) kommer inte vara öppet i evighet. 

Så ja, okej då. Då kan man ju säga att jag har inhandlat presenter. De stora.
Resten blir pyssel och kläder, typ. 

Något att öppna och prassla med på juldagsmorgon. För det gör vi, öppnar presenterna på juldagsmorgon. Jag gillar den traditionen. Ingen stress över vem som ska vara tomte, om någon ska vara tomte. Ingen fundering på vilka, eller alla, presenter man ska ta med om man ska fira hos någon annan. Ingen stress hos barnen att Kalle och middag och allt ska rusas igenom så att det blir kväll snart. 

Jojojaja, det kan vara skitmysigt det också. Jag har ju ändå gjort det så hela min uppväxt och det var bara fint. Men jag gillar morgonöppningen. Vi kör ju annars svensk jul när vi är här och amerikansk jul när vi är där, och försöker lära barnen att man gör olika och det finns inget rätt och fel. Men att öppna paket i pyjamas medan man dricker kaffe.
Det är fint. Just sayin'.