Steg för steg - en guide för tågpersonal

En timme innan avång, meddela samtliga resenärer att tåget är försenat. Följ tio minuter senare upp detta meddelande med ett Äh skoja! tåget avgår som planerat. 
Stanna sen i Gällivare, av alla gudsförgätna hålor. 
Kvällstid, så att Sibylla redan stängt. Kiosken på tågstationen kan få vara öppen, men ha slut på korv så att kexchoklad och sura S är det enda som finns att erbjuda.
Stå länge i Gällivare. Meddela samtliga resenärer att de får gå ut på plattformen men inte gå längre från tåget än att de hör en visselpipa.
Förklara att det är elfel och omöjligt att köra vidare.
Beställ ersättningsbussar från Kiruna som är framme om ca 2 timmar. 
För att inte helt släcka hoppet, ropa ut att tåget som 90% av resenärerna ska byta till i Boden kanske ändå väntar in oss. 
Låt minuterna ticka.
När det gått nästan två timmar meddelar du att Nä, tåget väntar inte. Det blir hotell i Luleå och alla får själva kontakta SJ för att rodda nya biljetter.
Sen låser du dörren till det lilla personalutrymmet och hör genom de tunna väggarna hur folk gråter, gormar, ringer mamma, ringer frun, ringer SJ.

Ha lite is i magen. Låt det gå en fem minuter iallafall.
Då, samtidigt som tåget sakta, sakta börjar rullar, annonserar du att Hörrni, elfelet är fixat förresten, nu åker vi! Inget hotell, inga bussar från Kiruna. Bara en senare ankomsttid till Boden, men tåget väntar ju på oss.

Plötsligt jublar publiken.
Skrattar lättat.
Kramar och high-fivar varandra.

Det. Är hur man säljer in en två timamars försening som en riktig vinstlott och skapar stämning på ett tåg.

Samma, ändå inte samma

På gymnastiken har jag som regel tolv sjuåringar som alla vill att jag ska bestämma att alla måste göra det som just den ungen vill. Ni vet. En unge vill leka 1-2-3 Ost som uppvärmning, en annan vill spela doppboll och en tredje vill leka Gammelgäddan. 

Alla vet de att de själva inte har mandat att bestämma och därför tjatar de på mig att peka med hela handen och säga åt de andra kompisarna att nu måste de leka just den här leken.

Precis så är det nu också. Alla dessa akademiker vill egentligen bara få ut det mesta möjliga av tiden här för egen vinning. Men de varken törs eller vill prata med varandra på ett vettigt sätt och alla tittar de på mig som att jag ska styra upp och bestämma.
Vilket jag egentligen inte har något emot. Men så fort jag försöker bestämma något så faller halva gruppen bort pga egna möten, andra intressen, etc. Typ, När ska vi äta lunch? Vad sägs om klockan 12...? Då kan inte jag! Nähä...?

Men på gympan har jag ändå mandat att säga Jo, nu leker vi Under Hökens Alla Vingar och så var det med, alla ska vara med!
Här kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna. 

Så många indier i Indien

Knatade från tåget tillsammans med två doktorander från Linköpings Universitet. Den ena har jag träffat förrut, bland annat här på forskningsstationen förra året. Han sa att han rest mycket senaste året, bland annat hem.
Jag frågade vars hem var nånstans.
Indien, svarade han.
Jaha, sa jag och vände mig till den andra doktoranden. Och var är du ifrån då?

Även han var från Indien visade det sig.

Vi är till och med från samma stad, sa den ena.
Det var värst, sa jag. Och frågade vad staden hette. De sa ett namn, men jag eftersom det inte var Bombay visste jag inte vars det var.
Och vi gick i samma högstadie! la den andra till.

Nämen, kände ni varandra innan ni kom till Sverige då? undrade jag.

Då gav doktorand 2 mig ett onödigt syrligt ögonkast och bara, Men nä, vet du hur stort Indien är eller?

Och jag kände mig (förmodligen orimligt) förorättad. För alltså eh, ja jag vet att Indien är stort, men ni sa samma SKOLA! Och sen hamnade ni ju i Linköping bägge två, vad är oddsen liksom?

Tydligen höga. Men jag mötte bara ögonkastet med en axelryckning och mumlade något om att även stora länder kan väl ha små skolor.

Det här kommer bli en lång vecka.

Så många dagar

Sitter på tåget och rullar bortåt. Vi är två tågtimmar norr om Lule, var nu det kan tänkas vara.
WiFi lämnar mycket att önska och den lilla motivation jag hade att jobba på tåget stärks inte direkt av den svajjiga mottagningen.

Nyss gick jag till vagnen framför och köpte en kaffe. Det innebär att jag helskinnad (två gånger!) tog mig över det helvetsgap som det är att gå mellan två tågvagnar, i det där visserligen säkert helt säkra utrymmet, men där rälsen rusar under skosulorna och det lever om som om två arga drakar var i luven på varandra. 

När jag var liten och åkte nattåg till Stockholm minns jag den övergången som något av det absolut läskigaste som fanns. 

Överskriften på det här inlägget skrev jag i lördags när jag satt och väntade på att storksruttans klättringsträning skulle ta slut. Sen raderade jag det mesta av det jag skrivit då igår när jag satt på busstationen och kände för att skriva något annat. Inte heller det kändes så kul när jag nu slog upp datorn på tåget. 

Så många dagar, så lite att berätta. Kanske händer det något kul på fjällstationen. Men knappast va?  

Kan inte släppa

Idag i kapprummet vid hämtning pratade jag med en av lillskruttans kompisars mamma och det var planering  och bla bla fotbollsträning och jag nämnde att jag under lördagen som var sagt till tränarna att hennes dotter var bortrest för visst var det så, Visst var hon i Uppsala i helgen? frågade jag.

Ingen aning, svarade mamman.
Vad som händer på pappaveckan har jag ingen koll på.

Och detta, lämnar mig inte ifred.

Alltså att inte ha koll på träningar och läxor och kompisar och galonbyxor på sina barnfria veckor, det köper jag rakt av. Men att inte få veta att ens barn ska befinna sig mer än hundra mil bort...? Eller?

Är det jag som är ignorant och dömmande?

Obs att jag halvkänner båda föräldrarna och även om de verkar ha en rätt kass relation till varandra är de båda väldigt trevliga och reko och sådär, vill absolut inte antyda något annat.
Men jag blev bara så ställd.
Och kan inte sluta tänka på att det.

Är det nån som läser det här som lever varannan-veckas?
Hur gör ni?
Hur mycket släpper ni? 

Hej måndag

Snart maj och typ bråttom på riktigt. Samtidigt som jag ser fram emot sommaren och sedan hösten så är det så inihelvette mycket praktiskt meck att rodda att jag också ömsom leker ganska mycket struts och ömsom går runt och gruvar mig.

På jobbfronten är jag nu helt död inombords. Känner att jag skulle behöva lägga en lösenordsspärr på bloggen för att berätta mer detaljerat men jag läser Stekens blogg och känner att jag är där hon var för ett år sedan. 

Hursom. Imorgon kommer min man tillbaka. Eller hit. Eller hur man nu räknar. Han körde upp bilen från Arizona till Idaho och flög därifrån så att vi ska ha en bil på plats när vi anländer i sommar. 
Att han kommer hem innebär (bland annat såklart) att det blir lite mer uppstyrt med lagade middagar framöver.
Har varken tid eller motivation att laga riktigt mat de flesta dagar när barnen ändå inte vill äta samma som varken varandra eller som jag. Så det blir mycket pasta, nuggets, pannkakor.... storskruttan har upptäckt salami och grönt te(!) och vill nu helst av allt bara äta limpmackor med salami och dricka grönt te. 

Och jag känner att det finns värre saker man kan stoppa i sig.

Det ska bli spännande

Det är så himla varmt nu ju. Alltså typ 15-17 grader och strålande sol på fritids på eftermiddagarna. Barnen har solkräm och keps och vattenflaska. Springer runt i t-shirts.

Det är så, så varmt, tycker dom.
Arizona kommer bli.... varmare.
Det blir spännande.

Även om det fortfarande är en himla massa praktiskt meck kvar, så börjar jag också verkligen se fram emot höstens äventyr nu. Vi vet så lite om hur det kommer bli. Men det känns spännande. Och roligt. 

Jag minns första sommaren jag jobbade heltid på Idaho State University och det var minst 35 grader ute varje dag och jag tog en kofta med mig till kontoret för det var så svalt i luftkonditioneringen. 

Det kommer de vänja sig vid, barnen. Att bara för att solen skiner och det är varmt ute så åker man inte till stranden och ligger och flämtar. Tvärtom nästan. Man går in och undviker solen när det kryper mot 40.

Jag tänker att första gången de ser en enorm kaktus vid vägen kommer det bli värsta grejen. Sen inte mer spännande än en björk. En annan vardag en liten stund. Det är det vi ska prova.

Ursäkta, va?

Går ut på innergården och ropar på lillskruttan att Mästarnas Mästare börjar nu om hon vill komma in och se. MM är mitt absoluta favoritprogram att se med barnen och de är också helt fast.

- Men åh! Kan vi inte bara vänta en stund? ropar hon tillbaka. Vi vill leka mera!

Klockan är åtta på lördagkvällen och det är ljust ute. Hon kutar omkring med två grannungar och jag känner att jag kan inte slita henne från utelek för att komma in och se tv. 

Speciellt inte nu när man ju faktiskt kan starta nästan alla program precis när som helst.

- Lyxigt ändå, säger jag till grannen som står på huk och byter däck några meter bort och har hört alltihop, att kunna bestämma själv när program ska starta.

- Ja verkligen, håller han med. Kalle behöver ju inte börja tre längre, så skönt!

Jag säger inget. Vad säger man? Vilken jävla dåre.

Det man inte ser

Vi ska hyra ut lägenheten medan vi är borta. Det betyder att jag måste ta lite foton och göra en annons och skriva en text och bestämma siffror och herregud vad jobbigt. 

Jobbigast är att ta fotona porque jag kan ju inte bara fota röran as is.

Alltså måste jag städa.

Eller...

Eller, så har jag gjort så att jag tar ett rum i taget och "städar" genom att bestämma fotovinkel, flyttar plocket ur vinkel, och sen städar jag inom vinkel.

Ha!

Ibland asså. Jag har redan avklarat köket, vardagsrummet och lillskruttans rum.
Ikväll blir det stora sovrummet och storskruttans rum.

Insikter

Efter flera veckor av nån slags insikt i att jag måste byta jobb, men också bita ihop tills vi kommer tillbaka från USA pga kan ju inte gärna söka nytt jobb och sedan, om jag skulle få ett erbjudande, svara "Asså ja tack men kan ni tänka er att vänta en stund?" så kom jag plötsligt till en ny insikt i lördags morse.
Från ingenstans.
Kändes det som.

Så tänkte jag men vänta nu... Jag har jobbat på den här myndigheten i åtta år. Ingen har nånsin sagt att jag inte sköter mitt jobb bra, tvärtom. Nu vantrivs jag så att jag gnisslar tänder och börjar tvivla på min egen värdsbild.
Är det jag som måste sluta då?
Eller ska jag försöka kräva en förändring?  
Kanske vore det bästa för mig att byta jobb. Så kan det absolut vara. Men efter att googlat arbetstagarrättigheter och lite annat smått och gott känner jag också att... jag skulle också kunna prova be om en förflyttning. Det kan omöjligt bli sämre. 

Jag har utvecklingssamtal om två veckor och jag förbereder mig noga. Jag har dokumenterade exempel. Sakargument. Inga personliga åsikter eller påhopp. 

Så får vi se.

En annan insikt trillade ner i min yngsta dotters huvud under helgen. Hon berättade att en av hennes kompisar (som hon umgås mycket med, ofta är här, går i samma gymnastikgrupp bla bla, jag känner den här ungen väldigt väl) hade sagt att hennes mamma var snällare än vad jag är och att jag var sträng. Alltså till lillskruttan.
Typ Jag har en snällare mamma än vad du har! Din mamma är sträng!
Och lillskruttan var ledsen.
Men jag sa till henne att det är nog sant. Jag är strängare än kompisens mamma. Men jag är ju inte dum eller elak, jag säger väl bara oftare nej till saker som barnen ber om. Kompisens familj har stort hus, egen lekpark på baksidan, båt, två bilar, källare med lekrum bla bla de har resurser. Och mor- och farföräldrar i stan som ofta drar iväg barnen på utflykter.
Den i perioder ensamma mamman här i lägenheten kan inte konkurera.

Och jag sa det till min dotter, som nog både skämdes lite men också var lite rädd att jag skulle bli ledsen över att höra att någon kallat mig sträng.... Att det är väl jättebra att ni kan få göra saker där som inte går att göra här, och att hennes mamma har råd (både bokstavligen och bildligt) att vara så snäll, det är väl fint? 
Jag är ganska sträng som person. Det vet jag, men alla föräldrar är olika och så hemsk kan jag inte vara då sagda unge hänger här rätt jäkla ofta.

Det landade nog helt okej. Och det var fint att se lillskruttan lättad över att jag inte blev ledsen. Och idag på gymnastikträningen kunde jag inte låta bli att ge den här kompisen en liten extra uppstramning när hon gnällde och tjafsade. 
Sträng, sa du?
Jag kan visa dig sträng. 

Nåt sorts jobb

Med luncherna går det bra, tackar som frågar.
De är en liten påsklovsliga på fyra tjejer nu i huset, mina två plus grannflickan som bor här, och så lovkompisen från Stockholm vars mormor bor under oss. De hänger 12 timmar om dagen, i runda slängar mellan 9-21 och vi vuxna har nåt slags gemensamt och roterande ansvar. De äter än här, än där.
De är mest hos oss, vilket jag ändå köper då två av dem bor här.

Jag arbetar hemifrån men cyklade in till kontoret igår för att kunna ha ett möte i lugn och ro. Imorgon och fredag ska mina barn vara på fritids så att jag kan vara på kontoret. Det blir ju inte jättemycket jobb gjort hemifrån, samtidigt vägrar jag ha dåligt samvete över det då min arbetsledare aktivt duckar mina försök att ha kontakt med henne. 

Och jag har bestämt mig för att byta taktik. Sluta jaga henne. Det är faktiskt inte mitt jobb att tvinga henne att arbetsleda mig. Om hon inte vill lägga tid på det, aktivt väljer bort det, då får det stå för henne. 

Nu är storskruttan hos en klasskompis och lillskruttan på äventyrslekpark med grannpappan som lassade in sina tre yngsta, plus lillskruttan och Stockholmstjejen i sin familjebil och körde iväg. 

De åkte för typ en timme sen efter att följande scen utspelade sig utanför mitt fönster.

Fem glada barn plus grannpappan går mot bilen. Då snubblar pojken på 5 bast i gruset och slår sig. Pappan tar upp pojken och börjar trösta. De tre tjejrna på 7-8 år går vidare med minstingen på 1 år över parkeringen. Ettåringen går rakt ut i vattenpöl. De tre stora barnen bara kollar på. Ettåringen vinglar till och sätter sig på rumpan i vattenpölen. Har hon galonisar? Såklart inte (det är ju ändå pappan de ska iväg med (okej förlåt men ändå..)) 
Nu måste pappan både trösta femåringen och byta kläder på ettåringen innan de kan åka. De tre stora tjejerna står vid bilen och ropar hjälpsamt "Men hallååå kan vi ååååka snaaaaaart?!"
Pappan ser ut som att han vill blåsa av hela skiten och få en litet spontant sammanbrott.
Det ser jobbigt ut.

Själv sitter jag inne och tittar på.
Eller nä, alltså jag jobbar ju.

Nån sorts ledig

En alldeles ledig dag. Alldeles utan måsten. Men jag hade ändå tänkt att jag skulle pumpa upp och se över cyklarna som stått i källaren sen förra säsongen.

Då kom Dave med snön.

Aja. 

Då får det vara.
Dessutom har jag massor med måsten.

Solo med två barn har man väldigt lite utrymme att bara känna efter och göra som faller en in.

För första gången på kanske alltid så har jag på förhand kommit ihåg att barnen behöver äta lunch. 

Det är annars en total överaskning varenda lov.

Tycker som regel att vi precis avslutat frukost och börjat göra planer för dagen när något av barnen kläcker Vad blir det till lunch? och jag står där som ett frågetecken.

Sen har vi ju typ alltid antingen rester eller nåt som går snabbt i frysen, fil eller bla bla det är ju aldrig ett problem, bara nästan alltid en överaskning.

Men äter ni inte lunch på helgerna? tänker nån kanske nu.
Och jo alltså det gör vi väl, men på helgerna är det alltid träningar som gör att man har en rutin där lunchen ingår. Tex på lördagarna om det är jag som skjutsar till klättringen brukar lillskruttan och jag ofta handla på ICA Maxi under tiden och då äter hon deras barnportion köttbullar och mos. På söndagarna har jag och lillskruttan gymnastik och äter något direkt vi kommer hem.

Men när det är lov och träniningar är inställda, då är det som att den där måltiden de annars intar på skolan helt faller ur mitt medvetande. 

Så. Proaktivt ska nu här bunkras med lämpliga lunchalternativ som enkelt kan fixas, värmas, bjuda kompisar på, etc. Pannkakor, nuggets, spagetti, korv med bröd. Frukt och gurka.
Fasen vad alla barn verkar vara besatta i gurka förresten. Vi kan göra slut på tre-fyra gurkor på en helg om de har kompisar över. Fattar verkligen inte grejen, tycker mest det smakar ingenting. Men jaja. 

Spaning

Hur det är nu: Jag sitter med datorn i köket. Jobbar hemma. Och bloggar, jaja jo det gör jag ju onekligen. Men jag har gjort det jag kunnat på det som är i pipen och nu sitter jag och inväntar folk. Om mindre än två timmar måste jag lämna hemmet för att transportera katt till systerdotter för påskpassning, sen hämta ett barn på en skola, ett annat barn på en annan skola, och så slutligen ta oss till och ombord på ett tåg för påsk norrut. Nu har jag ett hyfsat fönster då jag skulle kunna jobba undan ganska mycket. Men kan inte göra så mycket pga väntar på andra människor.

Hur det kommer bli: När jag kör bil, står med fritidspersonal och önskar glad påsk, och sitter på tåg med taskigt internet. Då. Då kommer de höra av sig med feedback och önskemål om ändringar och snabba puckar pga stundande röda dagar.  

Joho.

Mammahjärtat

När storskruttan gick på förskola hade hon en kille som vi kan kalla Putte i sin grupp. Under en period var han väldigt på henne, och inte på ett snällt sätt. En gång stack han en gaffel i hennes arm, en annan gång sparkade han henne i magen när hon ramlat i pulkabacken. 

Efter pulkabackenincidenten hade jag precis tagit hand om mitt ledsna och skakade (men i stort sett oskadda) barn när jag såg Puttes mamma komma in genom grinden. Ditringd för att hämta sitt barn som slagit och sparkat ett annat barn.

Jag kommer aldrig glömma hennes min när hon kom. Som ett skadat djur som ber som ursäkt för sin existens, så såg hon ut.
Och jag tyckte så fruktansvärt synd om henne. 

Putte och storskruttan blev senare vänner och även om han fortsatt vara ett ganska vilt och incidentbenäged barn, så upplevde jag aldrig att mitt barn hade problem med honom utan de lekte tvärtom både ofta och bra. Jag har också under åren fått ganska bra kontakt med båda Puttes föräldrar och upplever dem båda två som engagerade och vettiga människor.

Putte har lekt hemma hos oss flera gånger och om jag säger såhär, jag skulle aldrig släppa lös honom i köket pga skulle garanterat kunna glömma både att plattor ska slås av och att knivar är vassa. Men han har också spenderat otaliga timmar i vår soffa och bara klappat och klappat vår katt, hur lugn och fin som helst. 

Sedan barnen nu började mellanstadiet har det varit återkommande problem i klassen och både på och mellan raderna förstår vi föräldrar att Putte får skulden för nästan allt som händer. Jag har försökt prata med storskruttan och hon är kanske inte så inblandad men hon vill definitivt inte prata om det heller. Jag har fiskat och hört mig för bland andra föräldrar och den bild jag får visar ganska tydligt att Putte är ett barn som snabbt tänder till och både hans klasskompisar samt äldre barn på skolan vet exakt hur de ska trigga honom för att han ska få utbrott. Han har onekligen gjort en massa dumheter, men att han ensam ska bära skulden för allt som är dåligt i klassen är helt orimligt.

Jag har tänkt mycket på hans föräldrar också, och såklart reflekterat över att detta måste vara fruktansvärt jobbigt för dem.

Så igår sprang jag på mamman. Hon mådde inte bra. (Nähä, liksom?) Vi stod och pratade nästan en timme. Hon berättade bland annat att hon och Puttes pappa fått meddelanden från föräldrar som anklagade Putte för saker som skulle hänt under dagar då han inte ens var i skolan och att flera stycken uttryckligen bett dem att byta skola.
Han har blivit den tacksamma syndabocken och problemet som ska lösas genom att helt enkelt avlägsna honom.
Samtidigt mår både barn och familj naturligtvis piss. 

Och jag har såklart ingen annan tröst att ge henne än att lyssna och ingen lösning på problemet heller. 
Jag känner bara att mitt mammahjärta värker så för henne. 

Det värsta (inom ramen för det oviktiga)

Jag har sagt det förrut och jag måste tyvärr låta ventilen pysa lite och säga det igen. Jag är väldigt olycklig på mitt jobb.

Jag vet inte om det är rätt att säga att det värsta man kan känna sig är osedd, onödig och ouppskattad. 
Men det kommer högt på listan, om än naturligtvis under alla saker jag inte är, typ misshandlad, mobbad, attackerad, diskriminerad, etc. 
Det är jag ju inte.

Ångrar jag att jag tog det här jobbet? Nej, det gör jag inte. För annars hade jag alltid undrat, och nu vet jag. Dessutom hade jag nog känt mig feg som inte vågade.
Ångrar jag att jag inte bytte efter sommaren när chansen fanns? Jo, lite, det gör jag allt. 
Men nu är det som det är och pga stundande utlandsvistelse kan jag inte heller byta nu.
Utan får helt enkelt försöka härda ut.

Det är det jag gör, härdar ut.
Och det är inte helt enkelt. 

Jag tror också jag kommit till vägs ände med chef och HR. De vill väl och är måna om att det ska funka bra. Men i slutändan finns inte förutsättningarna.
Det är lite som att ställa en fotbollsforward i ett hockeymål. Man kan göra lite justeringar här och där för att det ska bli lite bättre, men i slutändan är det ingen bra idé.

En olycklig trend (och elaka tankar)

Det verkar gå mode i skägg på mitt jobb. 
Tyvärr.
Det är som bekant inte alla män förunnat att kunna odla ett snyggt skägg.
Det hindrar dock inte flera av mina kollegor att försöka. Och naturligtvis får man väl göra som man vill med ansiktshår osv osv men nu har vi några bleka nissar som springer runt med.... såhär:
Tänk er att man med ett ordentligt skägg har trimmat det och sedan inte rengjort handfatet. Sen kommer en blek nisse med kladdiga kinder och nyser rakt ner i samma handfat.
Så. Ser de ut, flera stycken.
Som att de helt enkelt bara låtit bli att raka, trimma, klippa, ansa... allt har de låtit bli och resultatet ser ut därefter. 

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att nördiga datamän som spenderar dagarna sittandes framför skärm har fått behov av att visa sin maskulinitet och vill göra detta genom att olda skägg. Men blandat resultat dårå. 

Och på tal om orimlig

Igår skickade jag in ansökan till kommunen om upphävd skolplikt pga långvarig utlandsvistelse. Det var en fysisk blankett (per barn), ifylld för hand, ackompanjerad av diverese styrkande dokument och nedstoppad i ett stort kuvert.
Porto och ner i gula lådan. 
Det här var ju jätteroligt! tyckte lillskruttan som inte kunde minnas att hon fått stoppa ett brev på lådan förr. 
Och det var väl det positiva jag har att säga om hela ansökningsprocessen, att barnet fick kicka igång en liten memory lane trip i mig och jag hörde mig själv säga När jag var liten...

Men i övrigt.

Såhär har det gått till.

Varning för ointressant läsning. Och framförallt triggervarning för okunnighet, onödig byråkrati, och självgodhet.

I januari bokade jag ett Teams-möte med rektor för barnens skola för att bolla tankar och ställa frågor kring eventuell utlandsvistelse. Inför kommande uvecklingssamtal med barnens respektive klassmentorer osv tänkte jag att det var lika bra att gå till högsta hönset först. Dessutom tänkte jag (felaktigt skulle det visa sig) att rektorn hade lite koll.

Jag förklarade situationen. Att familjen planerar vara i Arizona en termin pga barnens pappas jobb bla bla. Jag förstår, sa rektor. Sen var hon tydlig med att detta inte var hennes beslut, utan det jag skulle bli tvungen att göra var att skicka en ansökan om tillfällig utlandsvistelse till pedagogiska placeringsenheten.  Denna ansökan skulle innehålla en massa dokument och bland annat syfta till att bevisa att barnens undervisning under tiden utomlands skulle följa och uppfylla den svenska läroplanen. Men det kommer den ju inte, sa jag. En public elementary school i AZ kommer ju garanterat INTE följa den svenska läroplanen. Jaha, men så är det iallafall, sa rektor.
Så jag ska alltså sätta ihop en lunta dokument med allt från skostorlek och arbetsgivarintyg bara för att garanterat få avslag pga något som självklart som att en amerikansk skola inte följer svensk läroplan?

Ja, det här är ju inte jag som bestämt, det är så det fungerar, sa rektor obrytt och forsatte läsa fort och innantill. Får du med allt? sa hon i en andningspaus. Läser du från en websida? kontrade jag. Det gjorde hon. Jag bad henne lägga länken i chatten. Hon såg frågande ut. Jag förklarade hur man gjorde det, och fick länken. Tänkte att detta kan inte stämma och jag får gå vidare på eget håll.

Efter diverse samtal till ovilliga tjänstepersoner på kommunen som ogärna svarade på mina frågor men gärna bollade mig vidare hamnade jag tillslut hos en vettig och kunnig person som kunde förklara att ansökan rektor pekat på var för familjer som tillexempel vill fly den svenska vintern och vara i Thailand några månader. Den ansökan vi behöver handlar alltså istället om upphävd skolplikt pga vistelse utomlands av orsaker som tex förälders arbete. Rimligt. 
Dock orimligt att blanketten kräver att man skickar med kopior på både biljetter och boardingkort samtidigt som det tydligt står att får man avslag får man inte åka. Dessutom ska den skickas in minst tre månader innan planerad avresa. Eh okej. 

Man ska även skicka med bevis på att barnen placerats i en skola i landet man ska till. 

Vi har registrerat barnen i skoldistriket i Arizona där vi kommer bo. I och med att de är medborgare och (då) bosatta där är de garanterade skolplats. Men de har ju inte fått platsen ännu eftersom det är mars nu och skolan börjar i augusti. Allt detta förklarade jag i ansökan och skickade med kopior på registreringen.

Så nu väntar vi. Först på postgången. Sen på kommunens beslut. Och hoppas, hoppas att det stora brevet med de fina frimärkena hamnar hos en vettig och rimlig person.

Olika sätt på vilka jag är orimlig

Vi har en strikt nolltolerans mot parfym på min arbetsplats. Vi har däremot en väldigt liberal tolerans mot kroppsodör. Närå. Men jo. Iallafall.
Jag försöker inte göra narr av parfymallergiker. Jag använder inte parfym till vardags. Däremot har jag ibland handkräm som doftar kokos och känner mig som en skurk när jag går och tar kaffe luktandes som en exotisk strand. 
Det är speciellt en man som håller extremt hårt på dessa regler.
Han skällde ut mig en gång då jag använt hårspray. Jag tänkte inte på att hårspray innehöll parfym men nu vet jag bättre och har bytt till parfymfri. Men iallafall, varje gång jag går förbi honom håller jag andan. Vilket ju inte alls påverkar hur han upplever att jag luktar. Men ändå.

Jag cyklar året runt. Nu när snön och isen till största del är borta (vilket är extremt tidigt men förmodligen kommer det några aprilstormar med decimetervis av snö som snabbt smälter) har kappvändarna som ställer cykeln under vintern tinat fram och börjat haffa de bästa cykelparkeringsplatserna på campus. Det stör mig alldelens orimligt mycket. Har man inte riskerat frakturer under vintern kan man fan gå 100 meter extra på våren och låta oss diehards få parkera på gräddhyllan.

För tusen år sen hade vi en praktikant på mitt förra jobb. Han var och är en alldelens underbar människa men varje gång jag träffar honom glider jag in i en väldigt osympatisk storasysterroll som inte känns rimlig. Igår sprang vi på varandra och det första jag säger är Meh, har du vuxenskor på dig?!

1. Han är vuxen
2. Vad har jag med hans skoval att göra?

3. Vem öppnar ett samtal så?

Jag uppenbarligen. Dessutom sa jag det medan jag kom snett bakifrån så han bara Ah, jag tänkte att det var du! innan han vänt sig om. Känns ju tryggt att resten av hans bekantskapskrets kan föra sig som folk iallafall. 

Måndag

Ny vecka. Nya kalas nästa helg.
Lillskruttan var på ett kalas igår där alla barn fick en f-ing Labubu med sig hem.

What in the world, liksom?

Frånskild pappa med pengar much? Japp. 
Men jag ska väl inte klaga. Ungen var lyrisk.

Om några dagar åker min man till Arizona igen. Men nu ska han för första gången bo i nya lägenheten. Visst har jag sagt att vi har köpt en lägenhet där? Aja, det har vi iallafall. Det har varit en lite knepig process pga av att vi ju inte befinner oss där för tillfället. Men nu är det klart och jag ser mycket fram emot att facetima honom när han bor in sig. Vi köpte den möblerat för paret som ägde den tidigare använde den främst som Airbnb och det planerar ju vi också att göra då vi inte är där, men det finns inte så mycket mer än bäddsoffa, stolar och matbord. 

Allt man behöver för en weekend, men inte just nåt mer. 

Jag vet inte när han kommer tillbaka. Slutet på april nångång. Men så är det nu, jag vet typ när han åker och typ när han kommer tillbaka.
Men då det handlar om veckor och inte månader är det så mycket mer odramatiskt. 

En tanke bara

Tänk om folk kunde göra barn lite mer jämnt fördelat över årets månader.
Det är så j-vla många kalas i mars att barnen nästan (men bara nästan) blir less.

Det där man säger när barn önskar att det var julafton varje dag? Att jamen om det var julafton varenda dag skulle du ju inte tycka att det var något speciellt!

Det. Är kalasen i mars.