Kollegor emellan

En sak med på mitt jobb på dagcentret, det är att jag inte kan relatera till just nån alls. 
Igen, om nån missat det, så är det här ett deltidsjobb jag ska sluta om en månad och vill jag kan jag sluta innan dess.
Jag är där för att ha nåt att göra och tjäna lite extrapengar.
Hur man än vrider och vänder på all skit som pågår innanför väggarna på det där stället, och det är mycket, så är det aldrig och på inget sätt mig det är synd om.
Det vill jag vara väldigt tydlig med att jag förstår. 

Mina kollegor däremot. 
Mina kollegor. 

Jag ska ge er några exempel.

Namnen är såklart hittepå. Inte för att jag på något sätt tror att... men ändå.

Sharon stod och lagade lunch för nån vecka sen och en av brukarna gick precis bakom ryggen på henne och råkade peta henne mellan skulderbladen med sina nycklar.
Alltså såna stora, färgglada plastnycklar som småbarn har att dregla på.
Hursom, Sharon skrek till på ett sätt som jag tyckte kändes överdrivet. 

Hon måste ha sett att jag tänkte precis det, för hon ursäktade sig direkt och sa, typ Du vet, när mitt ex slog mig kom han alltid bakifrån, sådär plötsligt och slog första slaget rakt i ryggen. Så jag är lite spasmig när nån liksom...

Och hon sa det på ett sätt som om hon förklarat att hon var pollenallergiker eller inte tyckte så mycket om stark mat. Du vet hur det är...? Liksom.  

Några dagar senare hade hon och några av brukarna varit på Goodwill (second hand-kedja, typ Myrorna) och handlat Halloweenkostymer. Vissa brukare har egna pengar och kan köpa snacks, spel, kläder etc. oftast reglerat av deras föräldrar eller förmyndare.
Vi småpratade lite när de kom tillbaka och jag sa något i stil med, I like Goodwill but I feel like their prices are hit and miss.
Och Sharon svarade I know! I just found these brand new sneakers, tags still on, but they were 8 dollars so...

Det jag menade, var att Goodwill har en väldigt märklig och till synes slumpmässig prissättning av sina varor. Du kan tex hitta typ oanvända barnskor för $2.99 och ett par ganska slitna och ofräsha dambyxor för $18. Så man kan verkligen fynda, men mycket är onödigt dyrt.
Men Sharon hade alltså hittat ett par sprillans nya sneakers, Adidas i vuxenstorlek med lapparna kvar, för 80 spänn. Hon behöver nya skor, det syns och hon har sagt det flera gånger... men hon hade alltså inte 8 dollar över för att köpa dem.

I onsdags satt jag med en brukare på kontoret för hon (brukaren) tycker om att kopiera text, för hand, i ett skrivblock, och är betrodd att sitta i en kontorsstol man kan snurra i (kul ju!) och göra det på kontoret.
Det var fullt hus på dagcentret och en annan personal, Flora, som jag bara sett i förbifarten innan, var inringd för att täcka upp. Hon tog med sin lunchtallrik och satte sig med oss på kontoret för att äta och vi småpratade lite medan Tamara noggrant skrev av text från olika kaffemuggar i sitt block.
Flora frågade hur jag trivdes med jobbet och jag svarade lite svävande att jag uppskattade variationen i arbetet, och även att det var nära. Tar bara 10 minuter för mig att köra. (Hade 100% gått bra att cykla om det funnits cykelvägar och typ övergångsställen så att man även kunde korsa motorvägen... men nä)

Flora höll med om att det är drygt, och dyrt, att pendla. Hon letar ny lägenhet, men har inte råd med en som ligger nära och samtidigt måste hon nu lägga nästan 20 dollar om dagen på bensin.

Och så letar min pojkvän jobb här i området, han kom ut i juli, men eftersom han suttit inne i nästan 20 år det ganska svårt att få jobb... ah, du vet hur det är? babblade hon på. Hon har fem barn, en kille som suttit inne typ halva min livstid (obs inte i sträck... ut och in, fem år här, sju år där, sådär).
Men nej, jag vet inte hur det är.

Igår var Niki sjukt stressad över att hennes kille skulle slösa bort hela sin paycheck på casinot.
I hate paydays when he's off and I'm working.... I just can't be there to stop him, ya know?
Och jag försökte anlägga en min som sa Nja, inte riktigt men absolut. Mer sympati, mindre förvåning över att hon på löningsdag går runt och oroar sig för att hennes kille bränner hela sin paycheck innan hon hinner hem och stoppar honom.

Vi jobbar 8-16 utan raster. Vi täcker upp för varandra när någon måste gå på toaletten. Vi får äta av lunchen som lagas till brukarna och den får vi äta, oftast stående, när alla brukare ätit klart.
Maten är ofta hel- eller halvfabrikat och nästan aldrig vegetarisk, så jag brukar ha med en macka eller proteinbar som jag trycker i mig under förmiddagen och sedan äter jag lite av det som funkar under lunchen.
Igår en skål makaronisallad, ibland chips, ibland ris med tomatsås. Jag äter alltid nånting, även om det är äckligt, för att inte verka förmer. Som att deras mat inte duger åt mig. 

Men Sharon och Niki, som oftast är de som lagar maten, lagar alltid extra så att det blir rester i kylskåpet som de sedan äter till frukost arbetsdagen efter.

Jag har aldrig känt mig rik. Jag har ofta känt mig lite stressad över familjens ekonomi. Men jag har aldrig behövt nya skor och inte kunnat köpa ett par för 80 kronor. Jag har aldrig behövt mygla med mat på jobbet för att försäkra att jag har frukost dagen efter. Jag har aldrig behövt gå runt och stressa över att min partner ska spendera våra pengar på casinot om jag inte hinner hem och stoppar honom.
Jag har aldrig känt mig rik. Men jag har heller aldrig ens nosat på fattigdom.

Det här är en annan nivå.
Jävla krigare är dom, de här kvinnorna.
Överlevare.
Jag kan inte relatera. Men känner stor respekt.

Lite om vädret

Det började igår, på jobbet. Jag har alltid mobilen på mig under arbetsdagen på dagcentret. Vi får det, får vara tillgängliga för familjemedlemmar, skolor, etc. som kan tänkas behöva nå oss under dagen. Sen ska vi väl helst inte slöscrolla, men det förekommer såklart hel del sånt också.

Hursom, jag är tacksam att vi får ha telefonerna, att vi får kolla av dem regelbundet och svara om det ringer. 
Barnens skola skickar mail när de går in i sk Lock In status.
Det händer inte så ofta och samtidigt alldeles i helvete för ofta. 
Men det är ett helt annat inlägg.

Vädret var det ju.

Igår. Slutet på arbetsdagen. Mobilen i bakfickan, på ljudlös. 
Plötsligt börjar min, och alla andras telefoner och enheter, larma på ett sätt som jag tidigare bara hört när det är Amber Alerts.
Tornadovarning.
Sök skydd. I källare eller på bottenplan i en stadig byggnad. Undvik bilar, husvagnar och fristående garage.
Tornadon kom inte hit dock. Istället passerade den ett samhälle typ 30 minuter bort.
Har sett bilder därifrån.
Lador som ligger upp och ner, baracker som ser ut som plockepinn. 

Imorse blixtrade och åskade det utan bara helvete när jag följde barnen till skolbussen. Jag har aldrig sett blixtar i soluppgången förr. 

Sen har dagens väder bjudit på hällregn, mer åskväder, hagel stora som tumavtryck, och däremellan 20 plus och solsken. Nu kom precis en till tornadovarning.

Vädret är f-ing bananas. 
Tur att det här med global warming bara är en bluff ju....

Det sitter i ryggraden

Min äldsta dotter har, ivrigt påhejjad av sin farmor, fått ett handarbetsryck och köpt en massa garn och virknålar och stickor på seccond hand. 

Hon har både virkat och stickat förr, men det har väl gått något år sedan sist. 

Att virka är ju inte svårt, om man nu bara ska göra en lapp, halsduk, eller liknande.
Men så igår kväll ville hon sticka.

Kan du lägga upp maskor, mamma? frågade hon.
Absolut, svarade jag självsäkert.
Jag har inte stickat på vä-häldigt länge.

Satt med stickorna ena handen och garnnystanet i den andra. Försökte tänka efter. Det kom inga tankar. Letade fram en pedagogisk video på youtube som började med att en tjejröst sa Gör en löpögla..
Vad fasen är det, tänkte jag men såg att mina händer visst redan hade gjort en sådan. 
Sen visade videon en massa garn och fingrar och jag fattade ingenting. 

Kort bakgrund. Min mamma är en jävla mästare på sticka. Att storskruttan faktiskt kan sticka är sin mormors förtjänst.
Jag har visserligen själv väldigt lite erfarenhet av att sticka, men jag har ju sett det här hända typ varje dag i under hela min uppväxt.
Att lägga upp maskor borde fan sitta i min ryggrad. 

Så jag la bort youtube och kollade rakt fram istället för på mina händer. 

Och la upp 26 maskor.

Händerna visste hur man gjorde. 

En helt vanlig dag på jobbet

Alla namn är fiktiva.

Adam har en dålig start på dagen då han inte får ta chokladsås och äta direkt ur flaskan. Han slår sig själv i huvudet med öppen handflata och liksom tacklar vägen med axeln först upprepade gånger. Så gör han när han blir upprörd. Det skrämmer varken mig eller någon annan eftersom vi av vana vet att det snart går över, han tar inte ut det över någon annan, och han varken slår eller tacklar hårt nog för att skada sig själv på riktigt. 

Adam är som regel ganska lugn. Han deltar inte i gruppaktiviteter, han är inte aggressiv, han sköter sina toalettbesök själv och han försöker inte smita från daghemmet. Men han har som vana att klämma fast sitt ollon i shortslinningen och sedan gå fram till personal och dra upp T-shirten och visa. Då ger vi honom verbala prompts som Adam, shirt down please. Adam, that is inappropriate! Adam, we don't show other people that! och det räcker för att han ska släppa ner tröjan. Sedan upprepar han beteendet igen. Kanske om 10 minuter. Kanske om 4 timmar. 

Idag är en 10-minuters dag. Tröjan åker konstant upp.

Tom är rullstolsbunden, verbal men lite svår att förstå ibland, och har ett eget "kontor" på daghemmet där han nöjt arbetar, genom att flytta papper och klossar fram och tillbaka, större delen av dagen. Till lunch rullar vi ut honom i allrummet så att han kan äta med de andra. Han äter dock inte maten som lagas i daghemmets kök utan mackor med jordnötssmör, varje dag. 

Bredvid honom vid lunchen sitter alltid Ellen. Ellen är gissningsvis i 30-års åldern och mentalt att likställa med en 4-åring med stora utmaningar att uttrycka sig verbalt. Hon kan vara väldigt trotsig när hon inte får som hon vill, glömmer ofta att gå på toaletten i tid, och har svårt med tålamodet när hon måste vänta. Men hon kan också sitta och måla i timmar, eller (hennes absoluta favoritsysselsättning när vädret tillåter) krypa runt på gräsmattan och titta efter småkryp. Hon är väldigt sällan fysisk mot de andra eller oss personal. 

Tom har bestämt att han och Ellen är ett par. Ellen is my girlfriend! ropar han ofta. Och när Ellen går förbi honom försöker han ta henne i handen. Eftersom USA är ljusår bakom Sverige när det gäller jämlikhet, samtycke och sånt, och eftersom jag har fler högskolepoäng än resten av personalen, inklusive ledningen, tillsammans, så problematiseras detta på inget sätt alls.
Istället uppmuntrar personalen Tom och skämtar om hans och Ellens "förhållande." Ellen verkar totalt obrydd om hela grejen. Hon reagerar varken på Toms utropanden om att hon är hans flickvän eller på Landons protester. 

Landon sitter också i rullstol, men till skillnad från Tom så kan han styra sin stol själv. Han kan dock inte äta själv utan blir till lunchen matad av personal. Tom är inte dum utan passar på att förkunna att Ellen är hans tjej precis när Landons personal stoppar en tugga i hans mun. Det gör att Landon inte kan ropa No, she is not! utan att det sprutar lunch över bordet. Och när han gör så blir han tillsagd.

Idag äter vi chili bowls till lunch och det sprutar tortillachips ur Landons mun när han inte kan låta bli att tillrättavisa Tom. Ellen bryr sig inte utan pillar koncentrerat i sig sin lunch så att hon ska få gå tillbaka ut i gräset och kolla på skalbaggar. 

Senare på eftermiddagen när Landon är på promenad med sin personal och Tom på sitt kontor, sitter Ellen och målar. Då smiter Jimmy fram och sätter sig på en stol mitt emot henne och börjar ta på sig själv utanpå byxorna medan han intensivt stirrar henne. Han blir tillsagd flera gånger att sluta, men lyssnar inte så det slutar med att han får gå till ett annat rum.

Ellen verkar (tack och lov) inte alls registrera vad som händer. 

Idag ingår det i mina uppgifter att byta på tvillingarna. Tvillingarna är två kvinnor i 40-årsåldern som gissningsvis är ca 140 cm långa och väger absolut max 25 kg styck. De är rullstolsbundna, icke verbala, kan inte tugga utan matas med puread mat, och klockan 15 varje eftermiddag byter vi deras blöjor och  borstar deras hår och tänder.  

Det är första gången jag ska byta på dem och jag uttrycker på väg mot badrummet, dit jag rullar dem en i taget, att jag är lite nervös inför att lyfta dem. Inte för att de är tunga, tvärtom, utan för att de är som fågelungar i glas. Bokstavligen bara skinn och ben. 

Ja, du får vara försiktig, bekräftar Margret som är föreståndare, they bruise really easily!

Det är ju inte så konstigt med tanke på att de inte har någon muskelmassa, svarar jag.

Margret blir tyst. 

Wow.....You are just so direct and outspoken..., säger hon till slut.

Inte som kritik direkt, utan bara som ett konstaterande. 

Och jag tänker att med tanke på den vardag vi delar så är väl inte en (högst korrekt) kommentar om brist på muskelmassa, något direkt kontroversiellt.

Men, som alltid, så säger jag inget mer. Jag tar bara tvillingarna till badrummet och lyfter dem ur sina stolar som vore de gjorda av sockerkristyr.

Bilder!

När?

Men sällan ju.

Här är det ord vi sysslar med.

Men. Undantaget gör regeln eller vad det nu är man säger. Vi har varit i Albuquerque över helgen. Pga där bor min mans kusin och där har dom en årlig luftballongsfestival.
Jag var måttligt peppad men måste säga att det var långt över förväntan. 

Fredag morgon klev vi upp halv sex och körde till ett Burger King som låg lämpligt placerat på en kulle och åt en fet och salt frukost medan vi såg hundratals ballonger glida över gryningen. Det var så pass mäktigt att lördag morgon klev vi upp halv fem och klämde in oss i motorvägens trängsel för att betala 10 dollar för parkering och 20 dollar/skalle för att få gå runt på festivalområdet, fältet där ballongerna lyfte och landade.

Värt. 

Det här kommer vi att minnas.

Två känslor

Lillskruttans klass var på fieldtrip till en pumkin patch igår. Vi fick hem en permission slip som skulle signeras för flera veckor sedan och betalade in de 5 dollar som utflykten kostade.

Barnet hade sett fram emot utflykten med lika delar pepp och nervositet pga hon är inte jättebekväm med nya platser, personer osv och det skulle följa med föräldrar hon aldrig träffat och barnen skulle delas in i grupper blandat med parallellklasserna.

När jag väckte henne skrynklade hon ihop ansiktet och tjöt Nu kan ändå inte det här bli en bra dag för idag är dagen då min katt blev död!

För så är det.

Vår kära, älskade, gamla gubbkatt har fått somna in.
Fått äntra katthimlen. Fått bli död.

Det var väldigt väntat och väldigt sorgligt.

Man kan ha två motstridiga känslor samtidigt, även om det är jobbigt. Det sa jag till mitt barn. Att hon inte är en dålig person, och katten inte mindre död, bara för att hon har roligt på utflykten.

Hon grät hela morgonen.

Men klev på bussen och kom hem strålande glad med en pumpa hon fått välja ut själv.

Vi visste ju när vi åkte hit och lämnade katten i ytterst goda händer hos min syster att det var otroligt att vi skulle återse honom.

Men det är inte mindre ledsamt för det.

Och mycket fint ändå att han fick leva sina sista månader med tillgång till massor med kärlek, gos och en solig altan.
Vi kommer sakna honom oändligt.

Om jobb

Jag knegar på. 

Läser mina kurser och jobbar mina procent mot Sverige. 

Och 2-3 dagar i veckan jobbar jag på dagcentret.

Dagcentret som varje dag tar emot mellan 6-10 personer med olika funktionsvariationer. Vissa bara kognitiva, andra båda kognitiva och fysiska. 

Vissa är så kallade 1 on 1, vilket betyder att en personal är vikt åt dem hela dagen.
Då ska man ha dem på armslängds avstånd. Hela dagen.

Andra kan ingå i en grupp om 2 eller 3 som en personal har ansvar för.

Mycket med det här jobbet är precis vad jag trodde det skulle vara. 
Vuxenblöjorna, matresterna, de eviga tvättmaskinerna. 

Det är vad det är. Varken mer eller mindre.

Men också.

Lukten.
Den är det första som möter mig.
Jag kommer nog aldrig att kunna glömma den.

Det är en söt, äcklig, instängd lukt av upptorkade spyor, bytta blöjor, tvättstuga, rengöringswipes, och mat. 

Ljuden och synintrycken kommer och går. Men lukten är ständigt närvarande.

Jag känner sympati, avsmak, och skuld när jag jobbar på dagcentret.

Sympati.
Både med brukarna och personalen.
Det här är ingens första val. Kanske snarare enda.

Avsmak.
Inför toalettbesöken, andedräkterna, de utspillda matresterna som blandas med saliv och tysta ord om att egentligen vilja nånting annat. 
Inför personalens nednötta, borttorkade entusiasm och hopp en annorlunda morgondag.

Inför ledningens sätt att samtidigt ignorera och utnyttja personalen. Utnyttja dom. Eller, oss. 

Skuld.
För mina möjligheter. För mina val.
Jag kan ifrågasätta ledningen. Jag har råd. Det enda som hindrar mig är mig själv.
Jag har ingenting att förlora och rent krasst också ganska lite att vinna på att ifrågsätta det systematiska utnyttjandet av personalens tid och beroende av anställningen. Anställer man såna som inte just kan få några andra jobb har man makt att, tja behandla dem därefter.
Rätt? Nej. Men makt, ja. 

Jag ska inte vara kvar. Så vad spelar det för roll? För mig. För dom.
Mina kollegor. De buttra, bittra kvinnorna som hasar runt på de ständigt moppade golven.

Det skulle vara för deras skull.

Och för att rätt ska vara rätt.

Flash floods

Vet ni vad det är?
Det säger kanske sig självt.. Men det är iallafall inget jag var superbekant med innan jag flyttade till öknen. Flash floods är när det regnar utav bara helvete, mycket och ihållande, i områden som kanske dels inte är vana vid såna mängder nederbörd, och dels inte har infrastruktur för att liksom ta hand om det. 

Parentes. Vi hade konferens på Lidingö förra hösten och när jag skulle åka till Arlanda sista eftermiddagen efter avslutad konferens hade ett florsockerlager av tunn snö lagt sig över Stockholm.
Det gick fan inte att få en taxi. 
Neehej, andades receptionisten på hotellanläggningen stressat där hon satt med både mobil, dator, och fast telefon som pockade på henne, det är ju snökaos!
Var då...? minns jag att jag tänkte... Här?!

Men ja. Delar av Arizona är mer eller mindre benägna att råka ut för flash floods, som då gör att vägar kan spolas bort, folk bli strandade på ställen de inte bör vara, byggnader skadas, etc. Och nu är det varning för flash floods här. Inte så att det är någon fara för oss eller så. Men föräldramöten är inställda så att folk inte ska vara ute och köra i onödan. Campingplatser stänger.
Håll er hemma om ni inte måste iväg. Typ så.
Det har regnat sen igår kväll. Mer eller mindre ihållande.
Lite som när det är snöstorm hemma, bara det att det är regn istället.

Soccer Saturday

Båda barnen spelar fotboll här.

Jag är därmed en soccer mom. Det är jag ju hemma också iofs. Skillnaden här är att min man coachar båda barnens lag (eller ja, han är assistant coach för storskruttans lag) vilket gör att jag har väldigt lite med logistiken kring träningar och matcher och göra. Vilket är skönt.
Det är träning tisdagar och torsdagar.
Matcher lördagar. 
Då sitter jag på sidan med de andra föräldrarna och hejjar och tjoar. 

Har isvatten, snacks och solkräm i en liten kylväska. Ett paraply för solen om man inte har turen att få en av extremt få platser i skuggan. 

Bredvid sitter entusiastiska amerikanska fotbollsföräldrar och skriker ännu högre. 
Så här skriker de:
Go get the ball!
Kick it!
Kick it real hard!
Good kick!

Men små individuella variationer. Men typ så.
Som att spelet enbart gick ut på att sparka bollen så hårt och långt som möjligt. 
Och ja, in i mål då. Men det är ju lurigt det där med vilket mål bollen ska in i. Vilket vafasen... dom spelar ju basket och då får man inte skjuta i vilken korg som helst... Men under det yngre barnets matcher får tränarna ständigt omdirigera barnen, No the other way! Turn around! Other way! Och
antalet frisparkar pga att någon unge tar bollen med händerna är många. 
På storskruttans nivå är det färre självmål och anfall åt fell håll, mycket pga större plan. Men även där skriker föräldrarna enbart Go get the ball! eller Kick it! Aldrig saker som passa, titta upp, ta emot bollen, spela utåt, bredda, jobba hem.... 
Bara kick it. 

Om jag jämför med barnens matcher i Sverige, där ju långt ifrån alla föräldrar som hejjar på har spelat själva, så har jag aldrig hört en svensk förälder ropa Sparka! Sparka bollen!

Fotbollen HAR kommit väldigt långt i USA om man till exempel jämför med för 20 år sen. 
Men den har väldigt långt kvar. 

Välkommen

När jag intervjuades för det här jobbet jag har här, som direct service member på dagcentrum för personer med diverse utmaningar, så sa jag ju inte att jag kommer att sluta i början av december.

Nu är de så desperata efter personal att fan vet om jag inte anställts ändå, om jag varit helt ärlig.

Men nu var jag inte det. Utan sa lite svävande att vi är här i Arizona lite på prov och att jag fortfarande har viss anställning overseas och därför bara är intresserad av deltid. 

Och så tänkte jag att när det blir dags att dra så får jag ta till någon historia om ett family emergency och abrupt change of plans.

Nu tänker jag att jag kanske snarare kliver in på chefens kontor två veckor innan jag vill sluta, säger upp mig, och ger dem lite tips på hur man inte bör behandla personal om man vill att de ska jobba kvar.

Typ.

Säg inte "din första dag kommer du gå bredvid en erfaren kollega och lära dig" om du sedan istället tänker kasta in den nyanställda med huvet före och lämna hen ensam med tre brukare i en och halv timme.

Säg inte "jag gör en incidentrapport" om du sedan inte alls tänkt göra en.

Säg inte "du kommer inte administrera några mediciner ensam förrän du lärt dig" om du sedan tänker hojta "och glöm inte att ge Trent hans mediciner" över axeln medan du smiter för dagen. 

Det är viktigt jobb. Men det är varken lätt eller direkt roligt. Att de har svårt att få och behålla personal är förståeligt. Men så, behandla oss lite bättre då?

Sen sist

Vi har varit i Phoenix.
Där är det en helt annan nivå av varmt. Herregud. 

På vägen stannade vi och fotade sånadära jättehöga kaktusar. Ni vet såna man tänker från tecknade filmer. Typ en lång mittenpelare och så två eller tre armar som går ut. 

Såna, överallt. Uppemot fem meter höga.

Häftigt, ja.
Men.

Jag är så över öken. Jag är inte gjord för det här. Jag känner mig som en smältande isbjörn. 
I Phoenix blir det inte ens svalt på kvällen.
Solen går ner men temperaturen stannar vid 35.

Vi gick på en fotbollsmatch och det var mäktigt, även om stora delar av läktarna gapade tomma. Mannen och storskruttan gick på en amerikansk fotbollsmatch.
Jag och lillskruttan gick runt i ett köpcentrum och åt glass och fixade naglarna (hon, inte jag).
Jag och min man grälade och det var dålig stämning i bilen hela vägen hem. 

Ett jobb jag sökt hemma ringde och ville boka intervju men när de förstod att jag inte skulle vara hemma igen förrän januari blev det stopp. Det stod 1:a januari som startdatum i annonsen, men de var benhårda på att intervjuer skulle genomföras fysiskt, inte via länk.

Det känns ändå okej.
Det var inget drömjobb.

Ikväll kommer mina svärföräldrar och ska stanna i en månad.
Ge mig styrka.
De ska inte bo hos oss dock. Utan kommer med husbil och har hyrt campingplats.
Och det klart det kommer underlätta en del med hämtning och så, eftersom jag ju jobbar vissa dagar.

Och barnen har skola så de kommer ju få roa sig själv en hel del.
Det kanske blir bättre än jag tror.

En ekvation utan lösning

För 10-15 år sen, när jag bodde i Idaho, kunde vi fara och handla på WalMart, Winco eller Fred Meyer och fylla kundvagnen till brädden för kanske 60-70 dollar. Igår var vi och handlade på WalMart, jag tycker inte om att handla där, känns som att se mänskligheten i en osmickrande provrumssbelysning att kliva in dessa deprimerande stormarknader där personalen tjänar så lite att de måste gå på socialbidrag trots att de arbetar heltid.
Men det finns inte så mycket att välja på här... Det finns en Safeway men den ligger helt åt fel håll.

Iallafall. 130 dollar landade det på och då var kundvagnen inte mer än halvfull och innehöll visserligen en ost, men inget kött, inget kaffe, ingen alkohol. 
Utan bröd, grönsaker, yoghurt, mjölk, flingor, toapapper.
Sånt.
Sånt man behöver.
Noll lyx.
Okej glass. Men en tvåliters tresmak, ingen fancy Häagen Dazs inte. 
Det är ingen överdrift att det har blivit så jäkla dyrt här och jag fattar inte hur folk överlever.
På riktigt. 

Familjer som våra grannar. Det som borde vara medelklass, är nu snarare att klassas som fattiga. De arbetar hårt. Att hon inte har ett 8-17 jobb är för att kostnaden för barnomsorg om hon hade det, skulle göra att de gick back på att hon jobbade utanför hemmet.
Och så är det för många.
Lägg till sjukförsäkringar, vilket man ju teoretiskt måste ha, men i praktiken har många bara råd med en sk katastrofplan med skyhög självrisk så att "vanliga" åkommor som halsfluss, brutna nyckelben, och allt vad man kan råka ut för som ändå inte är livsfarligt, kostar helt orimliga summor. 

Jag, och alla mina nya kollegor, tjänar $15,50 i timmen. När man jobbat hos min nya arbetsgivare i ett år och om man då snittar över 30 timmar i veckan och klassas som heltid, då kan man ansöka om sjukförsäkring via jobbet.
Utan att veta gissar jag att den försäkringen är sådär.. och förmodligen nöjer sig de flesta med den billigaste katastrofplanen.

Det spelar absolut ingen roll för mig personligen, då jag redan är försäkrad, inte kommer jobba heltid och framförallt bara kommer vara kvar här några månader till. 

Men de andra.
Hur fixar de det?
Hur får de det att gå ihop.
Jag fattar det verkligen inte.

Ny på jobbet

Förutom att packa lunchlådor, skjutsa till träningar, jobba några ynka procent mot Sverige, och läsa distanskurser, så gör jag inte så mycket.
Och drar heller inte in just några pengar. 

Vilket är ok, min man tjänar så vi klarar oss den här perioden och vi hyr ju ut lägenheten i Sverige.
Men lite extra inkomst skadar inte.
Därför har jag nu skaffat ett extrajobb. 

Säga vad man vill om USA, men speciellt svårt att få ett jobb är det inte. 

Jag ska vara fröken på ett vuxendagis, om ni frågar mina barn.
Jag ska vara en direct service member på ett dagcentrum för vuxna med kognitiva funktionshinder, om man vill vara mer formell.

Två dagar i veckan, 8-16, och typ hänga, åka på utflykter, hjälpa dem att öva på vardagliga saker som att laga mat och surfa på internet, administrera mediciner, osv.

Det blir nog bra. Och blir det inte bra kan jag sluta på fläcken.
Tänk att ha den lyxen.
Jag är noll beroende av det här jobbet.
Det kan inte mina nya kollegor säga. En kvinna, Patricia, som jag satt bredvid under new employee orientation idag förkunnade flera gånger högt och tydligt att hon bara var där pga lönen.
Det är nog sant för samtliga tänker jag, men ingen annan kände något behov att uttrycka det så tydligt. Vidare berättade Patricia för mig under lunchen att hon blivit utsparkad från vanliga skolan i femman och från hemundervisning i åttan.

Jag kunde inte låta bli och frågade huuur man lyckas bli relegerad från hemundervisning?
Everybody asks me that! svarade hon och sen hade det något med dålig dator och lata föräldrar att göra. 

Förstod inte riktigt samtliga komplikationer men kände inte heller att det var läge att ifrågasätta.
Särskilt inte som hon gav ifrån sig vibbar som fick mig att tänka stort våldskapital och en kroppsodör som fick mig att önska att jag var förkyld. 

Om inte annat.
Så tänker jag att det här kommer ni få höra mer om. 

Födelsedagar

När jag gick i lågstadiet fick klassen rita självporträtt och skriva sin födelsedag på. Dessa sattes upp på väggen organiserat efter månad och datum. Så överst, i januari, var jag och två till (Karin och Per). 
Och så månad för månad. 

Som det föll sig så hade jag min plats alleles bredvid denna display och spenderade följaktligen många timmar med att vila ögonen mina klasskamraters konstverk. Och memorerade också deras födelsedagar. 

24 barn.

Fråga mig när någon av dem fyller år, jag minns det än. 
Inte exakt alla datum, det ska jag erkänna, men de flesta. Och alla månader. 

Långt efter att vi slutat lågstadiet och lämnat klassrummet med det då nedplockade födelsedagsmontaget bakom oss kunde jag ibland i förbifarten säga något i stil med "ah april... ja då fyller ju Pettan och Jonta år" och mina kompisar undra hur och varför jag mindes det.
Sen blev det lite av en grej. 

Jag är ganska dålig på både namn och ansikten. Men säg när du fyller år och jag kommer inte att glömma det. Många, många dagar i almanackan vet jag att en gammal kollega eller klasskompis eller min mans kusin fyller år. Sällan hör jag av mig, det gör jag bara om vi har en hyfsat nära relation.
Istället går jag bara runt och tänker att Jaha... idag fyller den och den år. 

Igår fyllde till exempel vår nya granne år. Hon fick ett kort och en chokladask. Imorgon fyller en tidigare kollega år. Henne ska jag nog skriva ett grattismejl till iallafall.  
Just hennes födelsedag är extra lätt att minnas eftersom den är den 11:e sept och ju av förklarliga skäl skyms av annat.
Senare i september har jag bland annat en kompis vars barn firar sin allra första födelsedag, hon ska nog få någon liten present i posten. 

Labor Day weekend

Långhelg helt enkelt. Röd måndag.
Det är alltid välkommet, jag föredrar ledig måndag över ledig fredag. 

Kalaset var i söndags och det blev bra, över förväntan.

Det kom åtta barn, utöver våra. De vi räknat med plus två tjejer från fotbollslaget, samt en storebror som först uppenbarligen bara tänkt sitta på sidan och titta på men sedan hängde på och lekte med övriga då han insåg att han varken var äldst eller enda kille.
Alla kom överens och lillskruttan lyckades låta bli att bryta ihop över att vi fick stryka Under hökens alla vingar kom, pga tidsbrist samt att tipspromenaden blev en jäkla röra då varken amerikanska barn eller deras föräldrar kunde lista ut hur man fyllde i en klassisk 1,X,2 tipsrad.

Nåväl. 

Alla stannade längre än planerad och det blev ett lyckat kalas.

Skönt. 

Jag är verkligen inte något fan av att vara värdinna och det blir inte bättre av att man har en känslostark åttaåring med skyhöga förväntningar på festen.
Men som sagt. Det gick bra.  

Den lediga måndagen spenderade vi i Winslow, AZ. Känt från Route 66 samt att nåt band (Eagles?) sjöng att de stod i ett gatuhörn där. Det tar drygt en och halv timme enkel väg att köra. Men där kan man bada för där finns en flod man kan paddla kanot eller kajak i och hoppa från klippor ner i det lika djupa som klara vattnet. 

Nu är det måndagskväll och barnen är hos grannarna. Mannen lagar ett hål i den uppblåsbara kajaken med ett lim som luktar giftigt och svär högt över något som jag inte ens orkar bry mig om vad det är. Har en känsla av att han bara vill att jag ska förstå hur mycket arbete det är han utför. Själv kollar jag mail och förbereder ett möte jag har imorgon eftermiddag, svensk tid.
05:00 lokal tid.

Tidig kväll, med andra ord. Men det är det å andra sidan alltid eftersom barnens buss går så svinaktigt tidigt. 

Ett annat liv

Under det här tillfälliga, amerikanska livet vi lever nu, bor vi (som jag eventuellt redan berättat, vem minns..) i en bostadsrätt i ett område där det uppskattningsvis finns närmare hundra bostäder. 

De flesta tror jag är två- eller trerummare. 

Området ligger i en backe och det är sutteräng och halvvåningar hit och dit. 

Vi har en tvårummare i två plan där jag och mannens sovrum ligger liksom på ett loft. 

Hursom. 

Under oss bor en kvinna som eventuellt är pensionär och definitivt spenderar mestadelen av sin tid framför teven. Bredvid oss, några trappor upp så att vi liksom delar trappavsatts, bor en barnfamilj där både barn och föräldrar är yngre än oss.
Barnen är 3 och 6, pappan är drygt 30 och mamman är 26. 
Vi bjöd dem på middag för någon helg sedan och de är väldigt trevliga. 
Han är elektriker, hon drar in extrapengar genom att baka (surdeg, cookies, macarons, lite av varje) vilket hon är sjukt duktig på, vi har fått smakprov. De sparar pengar och hoppas kunna köpa ett hus så småningom.

Trots att barnen är så pass mycket yngre än våra har de stort utbyte av varandra och umgås de flesta eftermiddagar/kvällar då vi båda är hemma. Grannfamiljen har ett playstation och en kattunge. Vi har kortspel, Netflix och en spiraltrappa där det är onödigt glest mellan spjälorna  som håller uppe ledstången. 

Your house is just like ours but more dangerous! utropade den 3-åriga grannflickan förtjust och det är sant. Följdaktligen älskar hon att klänga i trappan och sitta mitt i den och dingla med benen. 

Jag upplever att alla fyra barn helt enkelt tycker att det är nice att ha tillgång till två bostäder, och vi föräldrar får lite andrum när de är inte är hemma.
Det funkar bra.

Men. Det var en massa babbel. Det jag skulle komma till är att grannmamman, 26-åringen berättade under vår gemensamma middag att hon hade en äldre syster som bor kvar i Phoenix och att de haft en väldigt sträng och skyddad uppväxt.
Att deras mamma varit väldigt beskyddande och inte låtit dem vara ute på kvällarna, etc.
Men hon har verkligen lugnat sig nu när vi båda har barn och liksom stadgat oss, fortsatte hon. Och så kommer det väl med åldern, nu när hon är äldre är hon mycket mer chill. 

Hur gammal är hon då? undrade jag.

42, sa grannen.

Japp. Sug på den. Min granne är 26, har en äldre syster, och en mamma som är 42.

Jag räknade och räknade om. Plockade upp hakan från knät och kunde inte låta bli att fråga exakt hur ung mamman varit då hon fått sitt första barn.

13. Hade hon varit. 

Ett barn. 

Jag frågade vidare om hon då fått mycket hjälp av sin egen mamma. Men nej, hennes mamma var död. Pappan till barnet fanns inte med i bilden (skräll...) och istället hade den samtidigt nyblivna tonåringen tillika mamman skött både sitt eget barn och sina småsyskon. 
Om man låter detta sjunka in kan man förstå att hon senare hade ganska korta tyglar på sina egna döttrar.

He-re-guh liksom.  

Födelsedag

Idag fyller lillskruttan 8 år.
Hon som har så stora känslor.
Hon som har ett sånt humör. 
Hon som är så rolig, så begåvad, så charmig, så temperamentsfull.

Hennes födelsedag har inneburit en hel del ångest och planerande. Ångest från min sida för (precis som alla barn) man vill ju att dagen ska bli perfekt, precis som hon vill. Och hon har så svårt att ta när det inte blir så. 

Men hon hade bestämt våfflor till frukost och det fick hon, tillsammans med sång och presenter. Jag gräddade våfflorna (alltså såna tjocka, amerikanska) redan i måndagskväll och stoppade sen bara ner dem i brödrosten imorse. När skolbussen går 06:40 får man ta lite genvägar.

Ikväll ska vi äta middag på Panda Express och sedan köpa en minitårta och äta hemma. 

På söndag är det kalas. Det var en extremt dålig dag att välja för kalas har jag insett nu, när det är så dags. Dels är måndag en helgdag och säg den amerikanska familj som inte sticker iväg och campar eller flyr stan så fort det är långhelg, vilket innebär att många kompisar nog inte är hemma. Dessutom, tänkte jag såklart inte på eftersom jag uppenbarligen är en hedning, så är söndag vilodag enligt vår herre och det finns många här som faktiskt betraktar söndag som en dag så man går i kyrkan och inget mer. Därför är alltid alla fotbollsmatcher på lördagar och det var därför vi valde söndag för kalas... aja. 

Så. Nu är jag rädd att det typ inte kommer några barn på hennes kalas. Hon har inte bjudit jättemånga, grannarna (2 barn), en familj vi känner sen tidigare (3 barn) och hela fotbollslaget (10 barn). 
Jag har förvarnat henne om att ovanstående faktorer nog tyvärr gör att vi får räkna med ett litet kalas.. och hon verkar ok med det. Men jag ska också dubbelkolla med grannarna och familjen vi känner att de verkligen kommer... gör de det blir det ju iaf fem barn.
Det funkar.  

Om vapen

Vapen ja. Tänkte först skriva ett svar på förslaget att jag beväpnar mig när jag är ute och springer.
Men det finns en del att säga på ämnet.
Först. Jag förstår tanken, och det är många som gör det. Alltså bär vapen av anledningar som inte är helt orimliga, typ att ett rovdjur skulle kunna hoppa ner ur ett träd och anfalla dig.
Skulle det hända skulle man ju gärna vilja kunna försvara sig med mer är händer och tänder. 

Men. Jag skulle aldrig bära ett skarpladdat vapen jag dels inte var beredd att använda och dels inte kunde hantera. Det innebär att jag skulle behöva spendera tid och energi på skjutbana, vapenvård, etc. Jag skulle behöva införskaffa ett vapenskåp där mitt vapen fanns säkert inlåst när jag var hemma så att inte barn (mina eller andras) kom åt det. 

Och det har jag varken tid eller lust med. Dessutom är jag lika intresserad av att identifiera mig som vapenägare som jag är av att joina Real Life eller någon annan av kokosnötkyrkorna som cowboysarna här omkring går till. Med sina vapen i hölster på höfterna. Jag vet faktiskt inte om de får ta med dem in i kyrksalarna eller inte...? 

Förra helgen var vi till en närliggande park och sprang ihop med pappa till en av barnens klasskompisar och stod och pratade en stund. Han var i parken på sin nephews birthday party och hade en pistol i hölstret på höften. No big deal och why not liksom. Gissar att han sätter på sig pickan och cowboyhatten i samma svepande rörelse.

I tisdags när vi kom till fotbollsträningen var parkeringen full av polisbilar med blinkande ljus och vi undrade om vi ens skulle kunna komma till fotbollsplanen. Men det var lugnt, en soccer mom berättade att oh some nut pulled a gun out and one of the parents called the sheriff but it's all good now, they're taking him in.

Ingen fara, träning som vanligt. En efter stängde polisbilarna av saftblandarna och körde därifrån. Hade vi kommit en kvart senare hade vi inte ens vetat att något hänt. 

Det är vapen överallt. Man kan köpa dem överallt. Och även om man vänjer sig vid att se dem blir jag fortfarande illa berörd och tycker att det är djupt obehagligt.

Så nej. Jag kommer inte att beväpna mig. Istället springer jag lite senare på morgonen och väljer stigar där jag vet att hundägare och andra löpare/vandrare ofta är. 

Se upp! (inte bara ner)

Det har tydligen synts bergslejon (säger man så på svenska? det gör man nog inte), mountain lions, typ pumor av något slag, på de skogsvägar jag brukar springa här.
Stora arga katter.
Icket att leka med. 
Så förrutom att se noga på marken efter ormar måste jag nu tydligen även se mig om i träden efter pumor.

Eller bara springa någon annanstans. 
Men det finns inte mycket alternativ.
Det är stora vägar, få trottoarer, och bilburen vinner. 

Typiskt.

Show off

Vi var på biblioteket nyligen.
På barnavdelningen satt en kvinna med en pojke på kanske 4 år. Hon försökte få honom att engagera sig i en bilderbok på spanska. 

Kvinnan (och pojken) var av allt att döma amerikaner. Hennes uttal av de spanska orden vittnade också om att hon inte var född spansktalande.

Pojken var totalt ointresserad av boken och orden han fick upplästa för sig.

Looky here hun! El pajaro… it means bird!

And arbol means tree! See! Look at the picture!

A bird… un pajaro, in an arbol!
Men pojken tittade på allt och alla runtomkring och struntade i boken och de spanska glosorna. 

Under tiden sätter sig mina barn och bygger Lincoln Logs och tjattrar med varandra på svenska. 

Jag märker att kvinnan noterar det. 

Hon lägger undan den spanska boken.

Sneglar på mig.

Hon vet att jag pratar engelska för hon har hört mig prata med en bibliotikarie nyss.
Jag säger något i stil med Kom ihåg att allt ni drar fram ska ni också plocka undan innan vi går! till barnen. På svenska, såklart. 
Kvinnan ser ut att vilka säga något men tar istället fram en barnbok på engelska och börjar läsa för sitt barn.
Som nu faktiskt lyssnar.

Ibland pausar hon och kollar på mig. Men hon säger inget. Så jag säger inget heller. 
Jag tänker att hon är en klassisk amerikan som tror att flerspråkighet automatiskt betyder att man är smart och med all välvilja försöker lära sitt barn lite spanska. Ett språk som hon tyvärr inte verkar riktigt behärska själv.  
Vidare tänker jag - att hon tänker - att jag är som hon, men har lyckats lära mina barn ett annat språk. 
Vilket får henne att nyfiket undra hur jag bar mig åt.
Därför känner jag nånstans att jag skulle vilka förklara för henne, att det visserligen inte finns några nackdelar med att växa upp tvåspråkig (tvärtom ju) men det är nästintill omöjligt att som förälder lära ditt barn ett språk du inte kan själv.
Och inte omöjligt, men svårt, att som en vuxen lära ditt barn flera språk.
Barn som lär sig flera språk associerar ofta ett språk med en person (mamma, pappa, mormor, etc.), eller kontext (förskola, skola, hemmet, etc.) och lär sig grunderna i språket långt innan de förstår konceptet "språk."
Att mina barn kan sitta och tjattra på svenska för att de är svenska.
Inte för att jag lyckats med nån speciell inlärningsmetod. 

Men sen tänker jag att det kanske hon fattar.
Vad vet väl jag om henne och vem är jag att komma här och komma?
Och om hon vill försöka få sitt barn lite intresserad av ord på spanska så är det väl bara positivt?
Så jag säger ingenting.
Men känner mig ändå som en show off.