På låtsas och på riktigt

De får både en verklig och samtidgt väldigt skev bild av livet i USA, mina barn. 
Verklig såklart, för vi är ju här och umgås med släkt och vänner och allt är på riktigt. Maten, bilarna, TV-programmen och skidliftarna. 
Men det som är skevt är ju dels att det är lov, storhelger och har varit kalas var och varannan dag. Folk är lediga och umgås och (för det mesta) på bra humör och anstränger sig.
Men dels också att barnen mina får en massa uppmärksamhet att bada i, för att de är svenska, pratar svenska och anses så himla smarta och speciella bara för att de bor i Europa och är tvåspråkiga. Storskruttan speciellt fattar ju att det är konstigt att folk frågar henne hur duktig hon är på svenska och på riktigt berömmer henne för att hon är så duktig på svenska, när hon liksom bor i Sverige och aldrig har vetat annat än att kunna svenska.
Hon vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till det.
Jag ser det på henne.
Hur hon inte vill vara oartig, men inte heller förstår hur vuxna liksom inte kan fatta.
Amerikaner är sjukt puckade på det viset, så är det faktiskt. Men det vill jag inte säga till henne (hon kommer räkna ut det själv tids nog) för hon njuter verkligen av att bejaka sin amerikanska identitet.
Lillskruttan är inte riktigt där i medvetandet än, utan tycker snarare att hennes jämnåriga kusin faktiskt borde förstå svenska snart, vi har ju ändå varit här en månad liksom, och ska vi inte åka hem snart?
Jo, det ska vi.  

2025

2025. Inga löften. Men förhoppningar om framgång och trivsel med nya jobb (jag), fortsatta jobb (min man), nya klasskamrater (lillskruttan) och diverse annat.

Man gör så gott man kan.

Vi har varit i USA nästan en månad nu och det har varit jättebra på typ alla sätt men nu är jag redo att vara på hemmaplan igen. Inte Sverige direkt. Men mitt hem. Inte mina svärföräldrars hus som vi delar med de familjemedlemmar som behagar dyka upp.

Jag är en gäst, så jag kan inte klaga.

Men det är jobbigt att inte kunna kontrollera sin miljö och omgivning riktigt.

Vi har å ena sidan mycket plats för oss själva. Vi har å andra sidan ingen möjlighet att bjuda in egna gäster eftersom det inte är vårt hus och frågar man vilka som kan tänkas komma att sova här kommande nätter för att liksom kunna planera, blir svaret alltid "mmm kanske, vi får se.."
Så jag har gett upp på den fronten.

Och familjen.

Tvååringar är söta men inte helt enkla att dela utrymme med.
Jag gillar hundar generellt men de påverkar också sin omgivning. Barnens kusiner som vi delat hus med stora delen av julhelgerna har en hund som är jättefin men skulle behöva motioneras jättemycket mer än vad som faktiskt blir av. Och ägarna har inte ens med halsband och koppel så att man kan ta vovven på en promenad eller löprunda.
Istället går den i cirklar i vardagsrummet.
Men det är nedräkning nu. 

Snart åker vi hem igen.