Stuglivet

Långhelg visserligen, men på grund av barnkalas, arbete och diverse, så fanns bara en natt som vi kunde planera att sova i stugan.
Så det gjorde vi igår.
Första gången för säsongen. 

Vi har krattat enorma mängder löv och sly. Efter att farsan, en kollega och markägaren tog ned åtta träd på tomten i höstas hade vi en hel del grenar och grejs att ta rätt på. Jag har skavsår i händerna och träningsvärk i ryggen. 

Barnen har hoppat studsmatta. Cyklat till skogen och letat rävar. Sett DVD på tjockteve. Grillat marshmallows. 

Och faktiskt hjälpt till lite också.

Särskillt storskruttan som på eget initiativ krattade löv imorse tills hon blev för varm för tröjan och kastade av den. Sen stod hon i bar överkropp och pyjamasbyxor, hängde lite lojt på krattan och konstaterade "den här sortens arbete, det är faktiskt livet"

Och det är det ju. 

Fysiskt arbete som gör nytta på riktigt. 

Det fanns även en ansenlig mängd muslortar i stugan och den välmående innekatten sattes genast i arbete. Efter en hel natt utomhus ligger han nu och sover på soffan och det skulle jag gissa att han kommer göra i ca två dygn framöver. 

Jag skulle inte göra mig på landet som pemanent boende. Men det här växelvisa bonnlivet, stugliv light. Det passar mig. 

Förra veckan då?

Då fanns ingen tid att skriva. Vi åkte ner på tisdagen och jag kom hem strax före midnatt natten till måndag. Övningen gick bra. Eller nä, det gjorde den inte. Men vår del av övningen gick bra.
Vi kan vara nöjda med vår insats för det som gick rent pinsamt dåligt var sånt som vi inte hade någon som helst kontroll över. 

Det var också många saker som vi i förväg försökt påpeka och flagga för Belgaren, men som han viftat bort som att, äh, varför skulle (tillexempel) 120 poliskadetter störa vid registreringen? Dom är utbildade och tränade och vet precis vart dom ska gå och vad dom ska göra. 
Det visste dom inte alls det, visade det sig. Och även om de hade vetat det, så är det ändå 120 stycken kroppar som tar plats och gör att alla andra människor får mindre plats. 

Det var kaos. 

Skitsamma. 
Vi skötte oss och vi skötte oss bra. 
Efteråt, när allt var över, nedplockat, uppstädat, och vi gick med de sista lådorna mot bilen såg jag i ögonvrån hur Belgaren och en av hans kollegor kom efter oss, tomhänta, som för att skaka hand och säga hej då. 

Flera från vårt team gjorde det. Stannade, skakade hand, tackade och sa hej då.

Inte jag. 
Jag vände mig inte ens om utan fortsatte bara gå.

Jag har tackat den mannen tidigare, många gånger, trots att han inte förtjänat det. Jag har bett om ursäkt fler gånger än jag kan räkna trots att jag inte gjort något fel. Bara för att inte sabotera övningen. Bara för att blidka honom och få arbetet att fortgå. 

Men inte nu. Nu är det över. 
Och jag har inget mer att säga honom. 

Så blir det

Jag tänkte och tänkte utan att komma fram till något.

Så kom beslutet till mig istället.

Skönt när det blir så.

Jag ska inte byta jobb. Inte nu.

Det är väldigt smickrande att bli utvald, tilltänkt, tillfrågad. Jag blev glad och egot fick en boost.

Det tvingade också fram tankar och ledde till ett givande samtal med min chef.

Jag är glad att jag pratade med honom.

Tror han är det med.

Nu blickar vi framåt och jag tror vi båda är nöjda.

Läget

Belgaren är ett psyk. Igår grät jag bakom solglasögonen när vi var och shoppade cykel och fotbollsaccessoarer till barnen pga sättet han får en att känna sig dum och otillräcklig när man bara försöker göra ett bra jobb.
Idag skrev han och frågade om jag tänkte bekosta samtligas middag under mötet nu på onsdag som han igår tyckte var helt onödigt och kämpade för att ställa in. 
Så jobbar han, iskall och elak ena stunden och förädiskt oanande nästa.   

Imorse la jag alla korten på bordet för min chef. Sa som det var, att jag haft ett möte. Inget konkret erbjudande men att eftersom jag reser till Belgien nu och han jobbar deltid så vet jag inte när vi ses igen och jag vill inte ta detta på telefon.
Sa att jag trivs, men att det finns saker som gör att jag känner mig lite osäker inför framtiden. 

Han sa att han förstod.
Att han uppskattade att jag var ärlig och berättade direkt.
Att han inte ville förlora mig men att han också skulle respektera mitt beslut och att det var just det, mitt beslut. 

Sen kom ett erbjudande från det nya stället.
De vill ha mig. 
Jag vet inte vad jag vill. 

Men tänker pressa chefen (alltså den jag har) lite mer om framtiden. 
Och fråga om möjligheterna till tjänstledighet för att prova på. 

Men först Belgien alltså.  
När lördag går mot sitt slut hoppas jag att jag aldrig mer ska behöva se, tala med, eller höras talas om Belgaren. 

Familjen

Igår kväll var jag ute på krogen (paus för dramatisk effekt) tillsammans med båda mina syskon. Det var inte mer uppstyrt än att det bara råkade funka, pga gymnastiktävlingar och annat. Det var inte heller mer speciellt än att vi hade några väldigt trevliga timmar tillsammans. 

Sen pratade jag med vår mamma nu på morgonen och hon var så uppenbart glad över att vi tre varit ute tillsammans, bara vi tre. 

Och jag förstår henne. 

När jag var yngre minns jag att jag ibland kunde tycka att det var märkligt att mamma kunde vara så glad över att andra människor umgåtts och haft trevligt.

Men att tre av tre barn tycker om varandra, kommer överens och vill umgås i vuxen ålder, det är inte alla föräldrar förunnat. 

Jag gissar att alla som har fler än ett barn ändå hoppas att barnen i framtiden ska ha stöd och glädje av varandra. Jag gör det. 

Och jag tittar på min mans familj och alla intriger som går som starka strömmar under den förädiskt lugna ytan. Och jag är glad att jag har den familj jag har. 

Bland chefer och ledare

Idag på ledarskapsutbildningen fick vi ställa oss i olika hörn av rummet utifrån huruvida chefs-och/eller ledarrollen var något vi aktivt sökt och strävade efter eller något som mer eller mindre hamnat i vårt knä och vi inte blev av med. 

Det var väldigt intressant att se, och sedan höra, hur människor resonerade kring sin roll och sitt ledarskap. Själv känner jag att jag inte riktigt hör hemma i nåt hörn eller på utbildningen i huvudtaget eftersom jag inte har något personalansvar.

Men nu är jag nominerad, antagen och ditskickad så jag gör mitt bästa för att ändå ge universitetet valuta för de pengar de spenderar på att utbilda och utveckla mig. 

Samtidigt som tanken hela tiden vandrar till det samtal jag förmodligen kommer måsta ha med min chef nästa vecka, såvida inte mötet nu på fredag går helt åt fanders. 

Störig grej. På lunchen satt jag bredvid en kvinna som också beställt vegetarisk kost och mittemot oss satt en lättkränkt vit man i sina bästa år. När han såg att vi fick en annan rätt än honom grymtade han missnöjt
"jaså ni har lyckats mygla er till nånslags specialmat minsann?"

Varpå jag och den andra myglerskan lite förvånat svarade att njae alltså, alla ombads ju ange eventuella allergier och kostpreferenser i anmälan, så speciellt speciellt var det väl inte.

Och mannen såg då ännu surare ut medan han skar i sin köttbit. 
Han såg inte heller ut att vara sugen på rotselleri, bara osugen i allmänhet. 

Och han stod för övrigt i hörnet bland dem som aktivt sökt sig till en chefsroll. 
Till ingens förvåning.  

När vänner går isär

När jag och min man förlovat oss och var i full planning mode för vårt stundande bröllop skilde sig ett par av hans vänner. Och inte vilka som helst, utan ett par han dels kände väldigt väl, både honom och henne, och dels vid flera tillfällen lyft som sina förebilder vad gällde relationer och äktenskap.
Många har väl ett eller flera sådana par, som liksom personifierar couple goals, är sköna både var för sig och ihop och helt enkelt får en att tro på att det här med monogami och tvåsamhet, det kan nog funka ändå.

Att de valde att gå isär, och precis då, var väldigt tufft för min man. Kanske främst för att han hälsat på dem och bott i deras hus i Seattle tre nätter innan han flög till Sverige senast, och bara någon vecka senare gick de ut med att de skulle skiljas. Alltså visste de redan då, men sa inget till honom. Han var sårad, men jag förstod dem. Vem vill berätta för en vän som snart ska gifta sig att man själv är på väg ut ur äktenskapet?

För ungefär tre år sedan härjade skillmässlingen bland våra bekanta. Gissningsvis var det en kombination av pandemin och det faktum att många av paren i vår bekantskapskrets hade barn som precis klivit ur blöjan och blivit lite mindre krävande. Plötsligt fick mamma och pappa tid att andas och tänka efter, titta ordentligt på varandra och fundera på om det verkligen var det här de ville? Par gick isär och Instagram var proppfullt med mammor och pappor som hånglade med sina nya kärlekar på diverse utflyktsmål.

Idag på stan mötte jag en vän från universitetstiden, den enda faktiskt, som jag fortfarande har relativt tät kontakt med. Hans tonåriga dotter har barnvaktat mina kids ett antal gånger och jag har blivit vän med hans fru också, som jag gärna lunchar med på jobbet osv.
Han berättade att de ska separera.
Att det känns tråkigt men okej liksom.
Hon har köpt en lägenhet.
De har gjort en plan.
Han ville passa på att berätta när vi nu råkade ses face-to-face. Vad tråkigt sa jag och ville stanna kvar i ämnet, men han började snabbt prata jobb och hund och sen sa vi hej och vi ses.

Och nu sitter jag här och analyserar de senaste gångerna vi hängt.
Visste de då?
När bestämde de sig?
Vad var den utlösande faktorn, om det fanns en sådan?

Det rör mig egentligen inte alls, och ändå berör det mig så mycket.