December (och nissarna är trötta)

Det är december på jobbet. Vi är stressade, men samtidigt så trötta. Slöa. Siktet inställt på ledighet. Problem, beslut och allt däremellan skjuts gärna fram till 2024.

I måndags slängde jag vid förmiddagsfikat ut frågan om julbord. 

Medarbetaren som alltid är den som styr upp sociala grejer la demonstrativt armarna i kors och sa
ja jag vet då ingenting! uppenbart less på att alltid vara den som styr upp sociala grejer. 

Jag förstår hen delvis, men det är inte fullt så enkelt som att det är obetalt, osynligt, och icke-meriterande arbete.  Den här medarbetaren tar dessa uppgifter frivilligt när de läggs ut, och är inte sen med att kritisera andra för deras insattser om hen nån gång missar att ta dem. Men, av dessa anlednignar har ju andra personer slutat försöka, det har blivit en icke-fråga, och därmed osynlig.
Det måste vi ta upp.
2024 typ.

Jag fixar det! sa jag iallafall vid fikat i måndags och när jag sen började kolla folks kalendrar visade det sig att det är indeed december. En halv semestermånad. Ledigheter här, skolavslutningar och föräldrardagar där. Det fanns en enda dag som passade alla (utom en). Och så fick det bli. 

Sen dess har jag gått på kurs i dagarna två och fått ytterligare verktyg att applicera på vår verksamhet. Men just nu känns det inte som att jag orkar lyfta hammaren och ingen i teamet verkar orka hålla spiken på plats heller. 

Det är december på jobbet. 

I detta nu

Mannen jobbade sent igår och sover fortfarande. Barnen har sett adventskalendern på TV och leker nånting jag vet inte vad men de bråkar iallafall inte. Och jag sitter i köket och försöker göra bort lite jobb på en kurs jag mot bättre vetande gick med på att läsa den här terminen. 

Samtidigt funderar jag på om det verkligen är en bra idé att fara och åka skidor idag.
Utförs alltså. 
Mannen vill, det vill han alltid. Finns inget han älskar mer än att åka utförs. 
Barnen är peppade, det är dom. MEN, det ska vara runt -14 i backen. Det kan snabbt ta peppen ur vem som helst, jag vet. 

Och jag är inte råsugen på att betala en knapp tusing för att åka en knapp timme och sedan höra att det kallt om fötter, fingrar och kinder. 

Igår fick jag med mig lillskruttan till isen för att åka skridskor. Hon var mycket pepp innan men surnade snabbt ihop när det var svårt, kallt och halkigt(!?). 

Skridskoplan ligger en kvarts promenad från vårt hus så att vi inte ens åkte i 20 minuter gjorde inget. Men att köra bil en timme, betala liftkort och.... nja, jag vet inte.

Våga fatta att jag vitsar

Sak som är störig: när man säger ett skämt eller en rolig grej och folk lägger huvet på sned och tittar på en med en dryg terapeutblick som säger "mmm hur tänker du då menar du?"

Om du inte tycker att jag är rolig så är det helt okej, man kan alltid artighetsfnissa lite, dra på mungiporna, eller till och med snabbt byta samtalsämnde. 

Men tvinga mig inte att stanna kvar i stunden där du först inte gillar mitt skämt men sen ändå vägrar släppa det. Det är ingen plats där jag vill vara.

Det här hände på simskolan igår. 
Simskolan är egentligen inte heller någon jättemysig plats att vara på pga varmt badhus full av skrikiga barn och svettiga föräldrar. 

Får man dra en liten vits då. 

Nähä. 

Huvet på spiken

För nån vecka sedan, i ett sammanhang jag inte längre minns, sa jag något till min man som bara hann lämna min mun innan det kletade sig fast i mina tankar.
Och där sitter det nu.

Han letade efter något, typ plåster, coach tejp, eller pincett. Nåt såntdär man vet att man har, men inte använder jämt så man vet liksom var det borde finnas men kan inte lova att det verkligen ligger där. 

Where do you keep the (varenuva)? frågade han. Och jag reagerade instinktivt på hur han sa det.
Var har du.... Inte vi.
Mitt hushåll, inte hans.
Övertolkar jag det här?
Mycket möjligt, men håll i er. 

You act like you don't live here, sa jag. Sen berättade jag var det där som jag inte minns vad det var, faktiskt fanns.
Och så var det inte mer med det. 

Eller så var det jättemycket mer med det. 

För precis så är det. Jag upplever (man har väl gått i parterapi liksom, jag upplever, inte det är såhär) att han är här nu, men han bor inte här.
Igår kväll blev han kontaktad av en f.d. kollega i Costa Rica som nu jobbar i Peru och tipsade om en tjänst där som han tyckte att min man ska söka. 
Och det kanske han gör, jag vet inte. 

Jag kan inte sätta ner foten och säga
Nä, nu måste du faktiskt stanna här för jag klarar inte att du åker ifrån oss igen! för jag känner inte så. Ibland känner jag snarare,
Nä, nu får du faktiskt åka härifrån igen för jag klarar inte av att ha dig här! Pga jag tror på riktigt att han blir deprimerad av mörkret som lägger sig över norra Sverige en stor del av året. Han vore inte den första liksom, det är inte helt sunt att leva i mörker i flera månader, men vissa klarar det bättre än andra.

Att leva med en människa som inte mår bra, det är inte helt lätt.
Att kräva något av en människa som man vet att de inte har förutsättningar att ge en, det är både onödigt och orättvist. 

Och att bo med någon som inte bor med dig, det gör att man aldrig riktigt kan komma hem. 

Holiday season

Det blev Thanksgiving iallafall.

Fredag eftermiddag nämnde jag för min man, bara i förbifarten, att jag tänkte quesadillas till middag pga barna gillar, vi hade lämpliga grejer i kylen som behövde användas upp osv.

No, I’m doing Thanksgiving, svarade han.

Sen gjorde han det också.

Kalkonen var en kyckling, tranbären var lingon och den hembakade pecanpajen var en fryst daimtårta.

So what?

Vi satt tillsammans runt ett matbord knökfullt med mat och vi turades om att säga vad vi känner oss tacksamma för.

Det var fint och det var viktigt för honom.

Jag funderar på hur det skulle sett ut om vi aldrig flyttat till Sverige. Skulle jag ha tvingat på barnen luciaskjortor den 13:e december och jagat efter dem med batteridrivna ljus?

Nu sätt du ’ren här på huvve och sjung säg ja!
But why mom?
Because! du är svensk!

Förmodligen hade jag det.

Det hade varit viktigt för mig och obegripligt för barnen. 
Men det som är obebripligt i stunden kan ändå lägga grunden för en förståelse. Och om även jag inte själv kände något behov av Thanksgiving, så stöttar jag honom när han känner att det är viktigt. Och det var en fin kväll. 

På lördag ville barnen julpynta. Att de ville det berodde förmodligen på att jag själv i minst två veckors tid nu gått runt och påpekat hur sugen jag är på att julpynta. Jag har kännt abstinens sen ifjol då vi ju åkte till USA och inte julpyntade något hemma. 

Jag växte upp med en mamma som tänder adventsljusstakarna prick klockan 18 första advent och därefter ger sitt godkännande till att förtära lussekatter, glögg, julmust och andra säsongsenliga godsaker. Den som smuttar julläsk eller gnager på ett gult bakverk innan denna tidpunkt kommer förmodligen brinna i helvetet eller i vilket fall lida samvetets kval.
Jag var långt över 20 innan jag själv vågade bryta mot denna regel.
Vi klädde också julgranen på julaftons morgon när jag var barn. Det var en väldigt mysig stund med familjen som jag minns med värme, men jag minns också att jag önskade att vi kunde gjort det nån vecka tidigare, så man hann njuta mer av granen medan man fortfarande hade julen framför sig. 

Så min mors ogillande suckar till trots klär jag min egen gran långt före julafton. 

Barnen ville klä den igår.

Det ville jag med, men vågade inte. 

För november ändå. 

Tänk om mamma skulle få veta. 

Nä, vi får iallafall hålla oss till första advent med granen tänker jag. 

Men adventsljusstakarna åkte upp igår.

Mys.  

Näst sista torsdagen i november

Idag är det deadline för ansökningar till EU:s ramprogram. 
Det är även Thanksgiving. 

Två som saker som antingen betyder ingenting eller jättemycket. 

Thanksgiving firade vi de första åren i Sverige. Men sen var mannen på annan ort två november i rad och efterom a) jag tycker att det här med att fira amerikanska högtider ändå är hans huvudansvar, och b) Thanksgiving alltid sammanfaller med deadlinen nämnd ovan så... har det inte blivit så mycket mer med det. 

Det är på sätt och vis lite tråkigt men samtidigt... att fira en högtid utanför sitt rätta sammanhang är lite som att beställa hem mat från en fin restaurang. Man vet att det är samma mat i frigolitlådan, men hemma vid köksbordet, medan diskmaskinen brummar och gruset från gatan knastrar under sockan, blir det ändå inte samma sak. 

Så deadline då? Jomen, tackar som frågar. Det har inte varit lika hetsigt som förra året, det har det inte. Då var det extremt och vi fick sitta i krismöten efteråt och bearbeta det trauma som oktober och november varit.
Men i år har det ändå varit långa dagar som flyter in i långa kvällar och jag har inte sett på tv sen jag vet inte när. All ledig tid har gått åt jobb. 

Imorgon ska jag vara med på ett möte. 

Ej mer. 

Nu är det återhämtning och återtagande av tid. 

Tackar för det.

Jag kliver upp och jag kommer ut

Jag ställer väckarklocksfunktionen på mobilen på nånstans runt 06:00 nästa alla dagar i veckan. Ja, på helgen också. Och imorse, när jag satt i morgonrock (eller godmorgon-rock som lillskruttan säger) slog det mig plöstligt som en blixt från mörk morgonhimmel

Jag är kanske en morgonmänniska?!

Det låter kanske för er som att en man skulle stå med fjäderboa, sjunga schlager, swipa höger på Grindr och plötsligt slås av tanken att han kanske gillar killar... 

Liksom Nähä...det tror du inte? Kom du på det nu?

Men jag tycker inte om tanken på att vara morgonmänniska för jag tänker att morgonmänniskor är såna som löser korsord, gillar att konditionsträna, och är allmänt humorlösa och osköna. Som en skiva husman utan smör. 

Jag spelar mycket Wordfeud och jag gillar konditionsträning. 

Jag jagar poäng på Duolingo också och lägger mig gärna tidigt med en bok.

Herregud.

OCH jag ställer väckaren på tidigt när jag inte ens egentligen behöver för jag tycker det är mysigt att vara uppe ensam med en kopp kaffe och mina tankar!!

Herregud. 

Men jag tycker ju att jag har humor!

Det här är egentligen inget nytt. Jag fattar det. Men jag har bara aldrig erkänt det för mig själv såhär förrut. Men det är sant. Jag ser det. Jag måste lära mig acceptera det här och bottna i det. 

Jag heter Åsa och jag är en morgonmänniska.