Pepp på pump

Idag har inte varit en jättebra dag, och vi har bara knappt passerat lunch. 
Men, för att fokusera på det som faktiskt har varit bra... så började jag dagen med ett riktigt grymt gympass. Jag skulle säga att 80% av alla mina träningspass, oavsett om det är löpning, styrka, yoga eller nåt annat är liksom okej.
Eller någonstans inom den stora gråzon som begreppet "okej" innefattar. 
Det som en löpcoach jag hade för länge sen kallade "Bread & Butter runs". Alltså basträningen. No frills.  
Sen finns det tillfällen då träningen går piss och kroppen känns tung och död och man lider genom hela passet, eller avslutar det tidigare än man tänkt.
Och sen finns det pass då man bara känner Wow, fan vad grym jag är! Kroppen bara svarar och det går bra och lätt och man känner sig elit.
Det är inte ofta det är så, men så var det idag.

Jag brukar tänka, när jag inte haft ett sånt pepp-pass på länge och man bara harvar på och det känns slitigt och tungt, att ju fler baspass man får in, dessto närmare kommer man sitt pepp-pass. 

Och nu kom det, välbehövligt. 

Älskar barn

Det har kommit en ny elev i storskruttans förskoleklass. Hon är jättesnäll tydligen, och de hade lekt och byggt pärlplattor och kommit väldigt bra överens under hennes första dag igår.

Den nya flickan pratar endast arabiska. 

Jaha....Sa jag. Hur pratade ni med varandra då?
Och mitt barn bara kollade på mig som vaddå....?
Vaddå "hur pratade ni med varandra?"
(typ som Baloo "tror du att han...? Han är med mig asså!") 

Det var ju inga som helst problem.
Ayman i klassen kan arabiska, och när den nya flickans pappa kom och hämtade henne på eftermiddagen visade det sig att han kunde engelska. Så storskruttan snackade med pappan och använde Ayman som tolk när det knep. 
Så vaddå?
Vad är problemet?

Vardagen och vågorna

Snart har barnen gjort sin första dag tillbaka i vardagen efter jullovets överflöd av sötsaker, sena morgonar, iPad och slappa regler. Ser fram emot att få hem dem och höra allt om vem som fått ett Barbiehus i julklapp, som varit dum idag, vad det blev till lunch, vem som fått hålla samlingen, och all annan livsviktig information. 

Det har varit fint med långt lov. Men jag tror också stenhårt på att man behöver få vara ifrån varandra ibland. Det är nyttigt att få egna historier att berätta, som ingen annan kan rätta och peta i, för vi var inte där. 

Satt i ett möte imorse där vi (som väntat) bestämde att det inte är realistiskt att hålla en konferens på plats i Lancaster i början av februari.
Däremot känns väl början på april i Paris som ett rimligt alternativ? Inte för att nån tror att pandemin är över då, det var längesen man slutade tänka så optimistiskt, men vi kom samtliga fram till att det borde kunna ligga bra i tid mellan peakarna. 

Det är då man får passa på. 
Innan nästa våg. 

Ja, vad gör man egentligen?

Så börjar arbetsveckan. 
Jag är på kontoret, får man vara det?
Tydligen, men bör helst inte. Som med typ allting annat. 

Men barnen börjar inte skolan förrän imorgon och att arbeta hemma med två barn och en man är fullständigt omöjligt. Alltså. Cyklade hit i 20 bitande minusgrader. 

När jag ska på jobbet och han ska vara hemma kliver jag upp först, fixar frukost till barnen, slår på Barn TV, hjälper dem med allt det brukar vara (strumbyxor som korvat sig, hårborstar som fastnat, mjölk som spillts och livsnödvändiga leksaker som försvunnit spårlöst sen igår kväll) medan jag duschar, dricker kaffe (mån-fred äter jag antingen frukost på stående fot eller på jobbet) och gör mig iordning. 

Så är det. Hade situationen varit omvänd, att det var han som skulle på jobb och jag som skulle vara hemma finns naturligtvis inte ens på kartan att han skulle gjort detsamma medan jag låg kvar i sängen.
Det är skrattretande att ens tänka tanken. 

Vi är inte jämnställda. Har inte varit det sen vi blev föräldrar. Men jag har bestämt mig för att sluta skämmas över det.
Det är inte mitt fel, eller inte bara mitt fel iallafall.
Jag är inte nöjd med situationen. Och jag vet inte om jag har, kan eller vill acceptera den heller.
Men jag kan försöka sluta slösa energi på att hoppas att det ska förändras av sig själv. 

Det är inte så att jag gör allt och han gör inget. Jag önskar att han tog större ansvar för vardagen.
Men jag har slutat hoppas att han ska göra det. 

Tänker att det jag rår över, det är mina egna val och handlingar. Inte hans. 

Vad gör man?

Pratade med en kompis i Utah imorse. Hon var arg och sjuk. Mest arg. Hennes mans kusin kom till julfirandet trots positivt covidtest. Smittade hennes man, och nu är hon också sjuk. Inte väldigt sjuk, men det spelar ingen roll för hon är positiv och kan därför inte resa med sin familj till Mexico och fira sin fars födelsedag, vilket var hennes julklapp och något hon såg fram emot redan när jag hälsade på dem i augusti.

Surt såklart. Hon jobbar på labb, är trippelvaccinerad och har munskydd 99% av sin tid utanför hemmet. Samtidigt var vi eniga om att nu känns det som när och inte om man åker dit…igen.

Själv har jag spenderat dagen i en gympasal med 12 fyraåringar och minst lika många föräldrar. Plus ett gäng småsyskon. Jag var förvånad över hur stort kalaset var. Samtidigt. Inte om men när. Och innan nån blir upprörd över den inställningen… jag följer restriktionerna (så gott jag kan) och har bokat tid för tredje sprutan. Jag försöker bara leva också.

Thermos dogs

Vi var på äventyrsbad med barnen igår. En julklapp, med tillhörande tågresa, från mormor och morfar. 

Vid lunch satt en familj vid bordet bredvid vårt och åt medhavd korv med bröd som fraktats in och hållits varm i termos.

Mannen (alltså min man) blev först full i skratt, tyckte det var helknäppt. Men i takt med att hans egen tunnbrödsrulle (gjord kvällen innan och foliesvettig) blev mindre och korvfamiljen fiskade upp den ena rykande slangen efter den andra, ändrade han inställning.

Life hack!

Genious!

Imorse försvann han ut på stan medan vi andra satt med frukostflingorna och återvände sedan med en termos med öppning stor som en grapefrukt.

Och korv.

Vi åt lunch i snön och hann med båda lite pulkaåkning och snökrig innan solen gick ner och fingrarna frös.

Jag är glad att jag tog ett längre jullov.

Första dagen

Nu har jag läst ikapp så att det snart är nyårsdagen både i boken och utanför dess pärmar. Ska strax masa mig ur soffan och göra mig redo för sängen och därmed ha ihjäl huvudpersonen.

Annars hade jag som enda mål idag att lägga ett 500 bitars pussel. Det lyckades inte. Får fortsätta imorgon.

Det blev en fin nyårsafton i goda vänners sällskap. Mindre fancy och mer mys. Pizza och pulka.

Nu hoppas jag att vi får vara friska jullovets sista vecka och på riktigt ta det lite lugnt.