Söndag

Har haft lite sportlov. Soliga dagar i backen gör det så mycket lättare att lära barnen tycka om utförsåkning. När man kan ta av jackan och vantarna och inte behöver hålla igång för att hålla sig varm.

Storskruttan är snabb och orädd och måste bli bättre på att svänga och stanna. Har haft hjärtat i halsgropen fler än en gång när hon susar nerför backen.

Men hon fixar både knapp- och ankarliften själv nu.

Lillskruttan har gjort premiär på riktigt iår och idag lyckades jag få upp henne i liften också, flera gånger, utan tårar.

Nu har jag ont i ländrygg, insida lår och skenbenen. Som det blir när man åker nerför som en plogande ostkrok och uppför med en 18 kilos spagetti mellan skidorna. 

Ska bli skönt att få vila upp sig på kontoret imorgon.

Upsale through insult

Så. Nyklippt. 
Jag visste att det var välbehövligt. Länge sen sist och de senaste jamen två, tre gångerna har jag ju klippt det själv. 
*Paus för dramatisk effekt som jag gissar uteblir.

Ja, jag har klippt mitt eget hår, flera gånger.
Men, det handlar om långt hår med självfall som jag har toppat. Inte en uppklippt bobb i perfekt harmobi med käklinjen som jag skurit till med rakkniv.

Men frisören, hon vart helt till sig av detta oerhört dumdristiga tilltag. Kunde inte sluta. Varje tredje tag med kammen var hon tvungen att stanna till kort med handen och mumla något i stil med "klippa sig själv.... att du våååågade! ... det kunde ju ha gått precis hur som helst"

Som om jag hade sytt min egen fallskärm och provhoppat, och inte tagit några centimeter från hår som ju
1) faktiskt bara är hår, och
2) växer ut igen

Sen stylade hon det länge och väl och förklarade ingående vilka produkter hon använde (hon frågade vad jag hade för preferenser, vad jag brukade använda hemma osv. och eftersom jag svarade ärligt bestämde hon sig tydligen för att ta i från tårna för att detta så fruktansvärt negligerade svall skulle få prova på hur livet kunde kunde vara). 
"Det här är en texturspray, väldigt trevlig... om man stylar håret"
"Det här ett värmeskyddande skum, superbra om man fööööönar håret"
"Kan jag ta i lite spray? går det bra, vet du vad hårspray är för nånting?"

Det sista var en överdrift. Men typ så lät det. 
Det blev jättefint, det ska hon ha. Men när hon sedan försökte sälja på mig en massa produkter kunde jag inte låta bli att vänligt påminna henne om att jag ju uppenbarligen saknade både handlag och kunskap för att handskas med dessa smörjor.
Så det var nog lika bra att låta bli. 

 

Dubbeltumme

Om nån timme ska jag sätta mig i frisörstolen. Det var länge sen sist. Jag har inte tänkt visa en bild på Jessica Biel den här gången utan lite mer realistiskt bara be hen med saxen att ta av minst en decimeter och mer om det behövs.
Jämna till, klippa upp, fixa't. 

Sen gärna föna det fint och he i allt som luktar gott och ger stadga och gudvetallt. 
Snåla inte med produkterna, liksom. 
Jag är här för att bli fin. Jag kan se ut som mig själv alla andra dagar. 

Sen ska jag gå ut och äta middag med min man. Sans barn. 

Lycko mig. 

Allt man inte kan veta

Förstår att ni sitter på nålar. Skämt. Men jodå, det hade gått bra.
Det hade varit roligt och svårt och det fanns iallafall en tjej där från hennes skola som hon kände igen. Och hon hade lärt sig början på nån slags golvrutin som hon körde i köket och försökte lära sin lillasyster.

Det största problemet hade varit matsäcken.
Jag hade ju packat, enligt hennes önskemål, leverpastejmacka och yoghurt och babybellost och frukt och kex. Trodde absolut det skulle räcka. Men vad jag ju inte visste var hur många och långa pauser de skulle få. Och barnet, van vid skolans rutriner, visste inte vad som var lunch och vad som var mellis och när hon förväntades äta vad och sparade först och hann sen inte äta upp.
Det är lurigt det där.
Så igår kväll packade vi tillsammans och kom överens om att pannkakorna och osten är lunch, mackan och fruktsallad är mellis. 

Så man vet. 

Mitt hjärta gör volter (eller iallafall kullerbyttor)

Storskruttan är på gymnastikläger. Alltså inte över natten, men hela dagar. Hon har tjatat om gymnastik länge, men att få in kidsen i en grupp här verkar stört omöjligt, trots att jag kryssat i alla rutor om att jag självklart kan tänka mig att hjälpa till som ledare osv. Hur som helst, så fick jag ett mail för några veckor sedan om sportlovsläger för gymnaster födda 2007-2015. Öppet för alla. Inga förkunskaper krävdes. 

Jag frågade om hon ville. Förklarade att hon säkerligen skulle vara yngst (eftersom hon klarade åldersgrändsen med två dygn).
Att de andra barnen kanske skulle kunna en massa mer gymnastik än henne.
Och att det inte alls var säkert att hon skulle känna någon.
Hon tvekade en halv sekund och sa sedan Ja, jag vill gå!

Hennes far levererade henne till Gymnastikens hus imorse. Med lunch, frukt, ombyte och vattenflaska. I eftermiddag får vi hem henne.
Det går säkert hur bra som helst.
Säkert.
Jag är bara så spänd. Inte nervös direkt. Bara.... kanske mest förundrad över hennes go. Hon har definitivt sin fars mentalitet, det barnet.
På samma gång väldigt känslig och med ett självförtroende som kan stå emot det mesta. 

Gilla olika

Igår köpte jag till barnens förtjusning med sushi hem. Båda barnen älskar sushi. Dvs de skalar av "det där äckliga uppepå" alltså fisken, och äter förtjust nakna, klibbiga risbollar.
Eller ja, okej. Det ena barnet äter räkor också.
Och båda gillar sjögrässallad. 

Köpte spontant en liter jordgubbskräm i helgen. Jag trodde knappt att det fanns längre. Jag tyckte inte om kräm som barn (har svårt för den konsistensen) så det har liksom aldrig fallit sig naturligt att servera det heller. Men nu fick dom prova. Den ena älskart, den andra äter men avstår lika gärna. 

Den ena dricker mjölk som en kalv men gillar inte varm choklad. Den andra vill bara ha bubbelvatten, om man nu inte kan få varm choklad förstås. 

När det bjuds semla slickar den ena av grädden och tackar för sig. Den andra gräver ur mandelmassan och äter med sked tills en ihållig bulle står kvar på tallriken. 

En vill inte ha makaronerna stuvade, men häller glatt "vit sås" (vitlöksdressing, kebabsås, hamburgerdressing, what have you) på all sorters mat.
Den andra vill ha stuvade makaroner, men skyr all sås utom ketchup i övrigt. 

Och även om jag i stunder kan ha svårt att komma ihåg deras preferenser, och naturligtvis finner det lätt frustrerande, så skulle det aldrig falla mig in att ifrågasätta dem.
Obs, jag låter dem inte säga att nåt är äckligt utan att smaka, och jag går inte med på att de från en dag till en annan plöstsligt avskyr något när jag fattar att de bara vill slippa ifrån bordet och gå och leka. 
Men man måste få tycka om olika och man måste få kunna ändra sig. 
Min man ifrågasätter fortfarande, efter 18 år tillsammans varför jag inte tycker om wienerbröd och andra bakverk med såndär frasig deg som smakar papper och bara faller sönder.
Och kan inte gå med på att jag anser att varken pasta eller potatis har att göra i soppor. 
Som om argument skulle få nån att ändra smak. 

Same same but different

För inte så länge sedan satt man och såg en galen med makt man hota med kärnvapen och bete sig helt sinnesjukt och jag var glad att jag hade två pass.
Nu är situationen en annan, men ändå samma lika, och jag återigen glad att jag har två pass.