Är det lov snart?

Det är så mycket nu.
Inköp.
Planering.
Avslutningar.
Känslor. 
Barnen är helt slut på eftermiddagarna. 
Särskilt lillskruttan går nästan inte att kommunicera med förrän efter middagen (som hon nästan aldrig äter med oss utan spenderar skrikande på sitt rum för att maten är äcklig, nån tagit hennes stol, ingen fattar nåt, mjölken är för varm, eller, eller, eller.... när vi är nästan klara kommer hon ut och börjar kolla vad som faktiskt ligger på talriken) 

Det är oklart för mig vad hennes känslostormar bottnar i. När jag hämtar på förskolan är hon alltsom oftast glad och pedagogerna säger alltid att hon haft en bra dag och allt gått finnemang. Det enda de ibland påpekar är om hon varit lite trött och hänging, extra kelig och behövt lite mer närhet än vanligt. Aldrig att hon bråkat med någon.
Att hon varit dum mot någon eller att någon varit dum med henne.
Men sen hemma kan hon påstå att den och den retat henne, slagit henne, osv. Jag tror inte direkt att hon ljuger, men jag gissar att hon har ett behov av att få berätta sin egen, eventuellt väldigt överdrivna version av sånt som hänt, hemma i en trygg miljö där hon får äga berättelsen. 

Och det får hon gärna göra. Jag lyssnar. Men jag blir så känslomässigt dränerad av berg-och-dalbanan som kan vara hennes utbrott. I slutändan känns det som att det som funkar bäst är att krama och hålla om. Och det gör jag så gärna. Men jag önskar att hon inte behövde ta fullkomligt slut på sig själv (och mig) först genom att skrika och gråta och vilja klösa sig själv i ansiktet.  

Jag både gruvar mig och ser fram emot hösten då hon börjar föreskoleklass.
Ny skola. Nya kompisar.
Kan bli bra. Kan bli hursomhelst. 

Fifty don't give a F (party like a preschooler)

Jag var på 50-årsfest igår. Den första sen min mamma fyllde 50. Nu har jag ju själv nästan ett decenium kvar till den milstolpen men eftersom age ain't nothin but a numbah har man ju vänner som nu börjar närma sig, och ja, den som faktiskt redan trillat över kanten. 

Hur som haver. Det var trevligt. Uppstyrt.

Liveband i vardagsrummet, det ni. Och nu är inte musikkvalitet min grej av avgöra, men det lät bra. Sen fick jag veta att trummisen spelat i Wannadies och en av gitaristerna i Refused såatte... okej, ja då borde det ju låta bra. 

Och det var röj som fan på dansgolvet. Vid ett tillfälle tänkte jag att undrar hur många här som har tonåringar hemma? Och om dessa tonåringar skulle se sina föräldrar hoppa runt med slipsar och strumpebyxor, skulle de garanterat skämmas ögonen ur sig. Dödspinsamt liksom. 

Men det här gänget kunde inte bry sig mindre. 

Jag kan inte minnas när jag senast såg mäniskor dansa så fritt, totalt obrydda om hur de såg ut.
Jo, förresten det kan jag visst.
När lillskruttan och hennes polare körde dansstopp. 
Same same. 

Under saxen

Så kom den till slut.
Den gör alltid det.
Dagen då jag drabbas av ett akut behov av att klippa mig. 

Det jobbiga är att jag sällan (aldrig) har varken tid eller möjlighet att uppsöka frisör samma dag som det här akuta behovet faller över mig. 

Jag går till frisör ca en gång om år. Däremellan toppar jag det själv enligt instruktioner från Youtube. Varsågoda att förfasas. Fattar att det verka helt bananas att som vuxen (och ej man 60+ med rakapparat) klippa sig själv, men jag har långt hår med lite självfall. Det är väldigt förlåtande när man bara hugger av några centimeter. 

Cirkeln är sådan. Håret växer, jag har huvudet i sanden. En dag får jag akut klippanik, försöker boka tid, får en tid om typ en vecka, tänker "det går inte!", klipper mig själv, och stoppar tillbaka huvudet i sanden i några månader till. 

Men nu i onsdags när jag insåg det akuta hårläget hade jag ändå sinnesnärvaro nog att kolla de salonger som erbjuder traineeklippningar, lite billigare, lite lättare att få komma in med kort varsel.

Fick en tid i eftermiddag. 

Så nu ska det trimmas på riktigt. Av ett (soon to be) proffs. 

Känns lyxigt.

Sist jag var hos frisören, förra hösten om jag inte minns fel, sa jag ursäktande något i stil med "ja jag vet att det är alldeles för långt"

"Vad menar du för långt?" undrade frisören "Det är lite slitet, absolut, men annars är det väl inte för långt?"

"Jomen alltså med tanke på att jag inte har så tjockt hår kan jag ju inte ha det just längre än axlarna" sa jag, och svalde "... för det har min mamma sagt."

Det har min mamma sagt. När jag var typ 10 år. Då är det ju så. Kan väl inte en frisör komma och påstå att jag visste kan ha hår längre än axlarna?
Nu har jag det ändå, mitt hår är långt ner på ryggen.
Men egentligen, kan jag inte ha det så. 

Nissar

Ni som har barn som fortfarande tror, vet vad jag pratar om. Nissedörrar och nissar som kommer på natten och busar eller lämnar presenter. Fenomenet är, precis som så mycket annat, relativt nytt i Sverige och importerat från USA. Eller ja, det vet jag väl iofs inte helt säkert. Men där har man länge kört med Elf on the Shelf, vilket är typ samma sak, fast älven/nissen är en riktig liten docka som får liv när barnen sover, busar och har sig, och sedan finns på någon helt annan plats i hemmet när de vaknar. 

Vi har en nissedörr och jag måste följdaktligen försöka komma ihåg att fixa något varje kväll. Jag har medvetet lagt ambitionsnivån ganska lågt. Nissen skriver ett litet brev, lämnar en knäck ibland, gör nåt litet bus ibland (typ tappar sina skor i O'boyen eller tjuvar en pepparkaka). Tack och lov för Facebook där man kan få inspiration på grejer han kan hitta på när fantasin tryter. 

Igår såg jag en kul grej som jag stal rakt av. Skrev ett brev som började med Obs, läs inte högt så att någon vuxen kan höra... och sen gick det ut på att brevet var skrivet med magiskt bläck som bara barn kan se. Gulligt, barnen tyckte det var superkul. 

De tror fortfarande på tomten båda två. Jag tänker att nästa jul kanske Storskruttan fattat grejen men spelar med för lillasysters skull? Uppskattar mycket att ingen i hennes klass verkat försöka pajja magin ännu. Man har så kort tid på sig att vara barn ändå liksom. 

Söndag

Den här helgen såg jag inte fram emot.
Det var för mycket i den.
Men här vi är. 

I fredags kom hunden vi passar lite då och då. Första gången var det pandemi och barnen var uttråkade och 3 dagar med hund kändes som ett jättekul sätt att liva upp vardagen. Vilket det också var. Nu är vi istället hundvakt när hundens riktiga familj behöver det och visst, barnen älskart fortfarande, men katten gör det inte. Huvudansvaret faller på mig, osv. osv. Alltså det är lugnt, men just den här helgen liksom. 

Igår steg jag och storskruttan upp 05:30 för att åka på bortamatch med bandylaget. Det är så med bandy i norra Sverige, få lag och långa avstånd. 3,5 timmars bussresa (enkel väg naturligtvis) är inget konstigt att för att få spela match.
05:45 tog barnet hunden på en promenad runt runt parkeringen tills hunden kissade. 
Vi var hemma strax före 20 på kvällen. 

Förutom att ha koll på mitt barn, som snart är 8 år och inte alls benägen att springa bort dvs. inget svårt jobb, så åkte jag buss, drack kaffe, åt limpmackor, och surrade med andra föräldrar. Och knöt skridskor förstås, det var väl huvuduppdraget. Men all in all så var det inget jättesvårt jobb jag hade igår.

Och jag fick en heldag med mitt barn och hennes sport.   
Jag gnäller, men inser att jag inte har rätt att göra det. 
Istället ska jag ge en välförtjänt eloge till bandytränarna. Som harvar på i denna utrotningshotade lagidrott och peppar och stöttar och knyter skridskor och lagar skydd. Påminner föräldrar om träningstider och hittar begagnad utrustning till de som behöver.
När vi endast behöver hålla koll på vår kaffetermos och våra kalla tår har de koll på speltider, byten, uppställningar och planscheman.
Bandy är en religion och dom är de saligt frälsta.

F*ing föredömen är dom. På rikt. 

Också lite föredöme är faktiskt Sushi, vår katt, i sättet han behandlar hunden. Hans attityd, hans kroppsspråk, det är så klockrent katt. Hunden skäller och skäller om katten kommer lite för nära, men Sushi vet ju att det bara är tomma ord. Så han går lugnt förbi, drar med sin svans under hundens nos och vänder sig sedan om som "vänta... sa du nåt?" Medan hunden gnyr och blir alldelens tokig av bristen på respekt. 

Sen kan Sushi gå fram till hundens matskål, nosa lite, ta en bit torrfoder i munnen och sedan demonstrativt spotta ut den på golvet.
"Din mat..? ja alltså jag äter den ju om jag vill. Men det vill jag inte, för den är ju äcklig." 

Så sjukt dryg och otrevlig, men det är fasen en fröjd att titta på. 

Så. Nu ska jag göra mig redo för storskruttans uppträdande på dagens gudstjänst. Hon ska läsa förbönen minsann. Där blir det ytterligare ett gäng frälsta. 

Fin söndag på er. Må ni gå ut i världen och vara bandytränare mot dom som förtjänar det och katter mot dom som inte förtjänar bättre. 

December (och nissarna är trötta)

Det är december på jobbet. Vi är stressade, men samtidigt så trötta. Slöa. Siktet inställt på ledighet. Problem, beslut och allt däremellan skjuts gärna fram till 2024.

I måndags slängde jag vid förmiddagsfikat ut frågan om julbord. 

Medarbetaren som alltid är den som styr upp sociala grejer la demonstrativt armarna i kors och sa
ja jag vet då ingenting! uppenbart less på att alltid vara den som styr upp sociala grejer. 

Jag förstår hen delvis, men det är inte fullt så enkelt som att det är obetalt, osynligt, och icke-meriterande arbete.  Den här medarbetaren tar dessa uppgifter frivilligt när de läggs ut, och är inte sen med att kritisera andra för deras insattser om hen nån gång missar att ta dem. Men, av dessa anlednignar har ju andra personer slutat försöka, det har blivit en icke-fråga, och därmed osynlig.
Det måste vi ta upp.
2024 typ.

Jag fixar det! sa jag iallafall vid fikat i måndags och när jag sen började kolla folks kalendrar visade det sig att det är indeed december. En halv semestermånad. Ledigheter här, skolavslutningar och föräldrardagar där. Det fanns en enda dag som passade alla (utom en). Och så fick det bli. 

Sen dess har jag gått på kurs i dagarna två och fått ytterligare verktyg att applicera på vår verksamhet. Men just nu känns det inte som att jag orkar lyfta hammaren och ingen i teamet verkar orka hålla spiken på plats heller. 

Det är december på jobbet. 

I detta nu

Mannen jobbade sent igår och sover fortfarande. Barnen har sett adventskalendern på TV och leker nånting jag vet inte vad men de bråkar iallafall inte. Och jag sitter i köket och försöker göra bort lite jobb på en kurs jag mot bättre vetande gick med på att läsa den här terminen. 

Samtidigt funderar jag på om det verkligen är en bra idé att fara och åka skidor idag.
Utförs alltså. 
Mannen vill, det vill han alltid. Finns inget han älskar mer än att åka utförs. 
Barnen är peppade, det är dom. MEN, det ska vara runt -14 i backen. Det kan snabbt ta peppen ur vem som helst, jag vet. 

Och jag är inte råsugen på att betala en knapp tusing för att åka en knapp timme och sedan höra att det kallt om fötter, fingrar och kinder. 

Igår fick jag med mig lillskruttan till isen för att åka skridskor. Hon var mycket pepp innan men surnade snabbt ihop när det var svårt, kallt och halkigt(!?). 

Skridskoplan ligger en kvarts promenad från vårt hus så att vi inte ens åkte i 20 minuter gjorde inget. Men att köra bil en timme, betala liftkort och.... nja, jag vet inte.