Jag och höjdskräcken

Jag är inte bara morgonmänniska, jag har höjdskräck också. 
För nåt år sen betalade jag för Disney+ bara för att kunna se Free solo. Det var en helt fruktansvärt spännande upplevelse att se den. Naturligtvis visste jag ju att han klarade sig, annars hade jag aldrig i livet sett den. Men jag var ändå genomsvettig efter båda passen. Alltså jag pallade inte att se hela på en gång utan fick dela upp den i två sittningar. 

Nu finns en kortfilm på SVT play som heter Hopptornet. Den går ut på att filma personer som törs eller inte törs hoppa från ett 10 meters hopptorn, ner i en bassäng. 

Det är hela filmen. 
Folk som står i badkläder och gruvar sig.

I de flesta klipp ser man inte ens bassängen. Som tittare vet man egentligen inte om bassängen verkligen är 10 meter ner eller om de står på en plattform 2 cm från marken. 

Men det spelar ingen roll, för det är ju det där mänskliga som är viktigt.

Hur man bestämmer sig i huvudet men kroppen sedan ändå fegar ur.

Det var helt otroligt fascinerande och superspännande att se den.
För en sån som mig. 

En sak till

Sticker kanske ut näsan nu men det här med att inte räkna mål på barnens matcher... vad är det för dumheter?

Ja, lagidrott handlar om så mycket mer än att vinna.
Ja, alla ska få vara med. 
Ja, det är att kämpa och ha roligt tillsammans som är viktigast.

Så varför räkna mål då, undrar ni kanske?
Och nej, jag tänker inte komma med argumentet "barnen räknar ändå, de har stenkoll på vem som har vunnit så det spelar ingen roll om tränare och föräldrar vägrar räkna!"
Det är sant att det är så, men det är inte därför jag tycker att man ska räkna målen, eller sluta låtsas att man inte gör det. 

Jag tycker absolut inte att man ska fokusera endast på antal mål och hetsa barnen att det är det som är viktigast. Vill bara säga det först. 
Men. 
I slutändan handlar fotboll, bandy, innebandy, handboll osv. om just att göra mål och att låta bli att släppa in dom. Det är därför man passar, därför man dribblar, därför man jobbar hem, därför man går till anfall. Och jag tycker att det blir konstigt och svårt att lära ut grunderna, att prata taktik, att få barnen att förstå hur man ska tänka kring passningsskugga, anfall, osv. om man inte får fokusera på målet. Att det är dit man vill.
Att lära ut hur, men inte varför.  

I storskruttans fotbollslag fans det i slutet på förra säsongen på riktigt ungar som aldrig förstod åt vilket håll dom skulle springa, vilket mål dom skulle sparka in bollen i. Om det viktigaste är att alla ska få vara med, varför begränsa antalet spelare på plan isåfall?
För att alla inte får sparka på bollen lika ofta då, säger du?
Kasta in en boll till då, eller två, vad spelar det för roll?
Om vi inte räknar mål varför ska vi räkna spelare, bollar, eller hålla på de andra reglerna?

Och ja, naturligtvis finns det tränare som klarar det här galant. Att lära ut idrottens grunder och få barnen att kämpa (och vinna!) även utan målräkning. 
Jag vet det.

Men jag vet också att på min tid, när vi räknade mål, så fanns det också gott om tränare som kunde peppa och coacha barnen genom förluster och motgångar utan att behöva låtsas som att de inte visste att de förlorat med 10-2. 

Bandymorsan

Kioskansvarig. Måste ta en ordentlig dusch pga luktar hamburgare på djupet efter 4 timmar vid grillen.

Hemmamatch. Behagliga -2 istället för förra helgens -30. 

Barnen nöjda.

Föreningslivet. Såhär är det.

Ibland får jag ångest

Jag har precis lyssnt på en dokumentär om övergrepp på unga flickor över nätet. Och naturligtvis visste jag det redan innan, men det blev en stark påminnelse om att vem som helst kan råka illa ut och hur mycket man än vill skydda sin barn så är de aldrig helt säkra.

Det jag vill, förutom att skydda min barn och göra vad jag kan för att de aldrig ska behöva råka illa ut, vare sig på nätet eller någon annanstans, är att skapa en relation där de
dels törs berätta för mig (höga ambitioner jag vet) eller åtminstonde någon annan vuxen om nu mamma är för skämmigt och
dels vågar tro på att det inte är hela världen (även om det känns så) att någon får se en naken, postar nakenbilder på nätet.

Igår efter middagen gick det nästan en timme från det att vi lämnat bordet tills jag orkade slita barnen från skärmarna.
De var trötta.
Jag var trött. 
Vi satte oss runt köksbordet med ett gäng ritböcker framför oss och en låda blandade färgpennor.

Först tystnand.
Ljudet av tuschpenna mot papper.
Kan Lilleskutt ha en blå fluga eller måste den alltid vara röd?
Jag vill ha ritboken med fjärilar, var är den?

Vad fick du till lunch idag?

Hur verkar den nya tjejen i klassen trivas?
Vem är din bänkkompis?

Ja, berätta om vad som hände på läsvilan!

Färglägger man bara tålmodigt så kommer orden sen. 

Det funkar nu.

Men när dom är 14 kan jag inte dra fram tuschpennor och målarböcker längre och tro att de ska prata med mig. Vad gör jag då?

Det som värmer

Vardag igen. Fast ändå inte. Fick mail igår där det stod att ventilationen på kontoret pajjat i kylan och vi ombads jobba hemma idag. 
Så mysbyxor en dag till.
Idag är det -2. 
30 grader varmare än i förrgår. 
Ska man ens ta på sig jackan liksom?

Min syster och hennes familj åkte hem igår efter att ha varit hos oss i fyra dagar. 10 personer i en lägenhet. Det går ändå bra, men det klart att det inte finns något extra svängrum. 
Eftersom våra barn är så långtifrån varandra åldersmässigt leker dom inte med varandra. 

Hon har tonåringar, såna leker inte.
Men även om det kan vara svårt att tänka sig hur bröliga tonårskillar kan vara mysiga så är det precis det mina barn tycker att dom är. 

Tonåringarna är som tonåringar är mest. Hormonstinna, trötta, suckar djupt och äter mycket chips när de tittar upp från sina skärmar.
Bjuder inte direkt in till gos och mys. 
Samtidigt finner de sig fogligt i att vara föremål för två småflickors beundran. 
Ungefär som Båtsman i Saltkråkan. 

Ingen uppmuntran, inget motstånd.

Åh vad fint, tack så mycket, målbrottade den ena fram utan minsta gnutta vare sig ironi eller entusiasm när lillskruttan stolt gav honom ett armband hon pärlat, med hans namn stavat bland rosa och gula plastpärlor. Sen bar han det på armen.   

Fint. 

Kej men lek här då!

Det är -28 grader ute och pga det och andra faktorer jobbar jag hemifrån idag. Barnen är också hemma och jag känner att jag inte gärna kan tvinga dem att leka utomhus. De leker istället med en grannflicka och min arbetsro är i det närmaste obefintlig. 
Man skulle kunna tänka sig att de lekte hos grannarna istället, men där har de en sjuk 3-åring och en mamma som är så höggravid att hon ser ut att vara beredd att dra ut ungen genom näsborren. Tror hon var beräknad på julafton eller strax efter. 

Såatte okej. 
Visst.
Lek här då.  

Kyligt

Jag har precis klätt av granen.
Det är något jag alltid gruvar mig för, som jag tycker är väldigt jobbigt (okej allt är ju relativt, men vad gäller egentligen ojobbiga saker så är det här en väldigt jobbig en) så det känns skönt att det är gjort. 

Jag tycker väldigt mycket om julgranar.
Så man skulle kunna tänka att jag därför borde sätta upp granen tidigt och sedan mjölka julen till tjugodagknut. Men jag vet inte, jag gillar inte känslan av att det är över och vill därför avsluta innan det blir för uppenbart att det verkligen är över. 

Det är svinkallt ute idag. Nånstans runt -25 vilket innebär att man inte gärna är ute. Min man, som visserligen är uppvuxen med snö och vinter, är inte uppvuxen med såhär pass kalla grader. Han föreslog att vi skulle fara och åka skidor idag.
Jag sa bestämt nej, det är för kallt. 
Vadå för kallt?  undrade han. Liksom, det är vinter, det är väl alltid kallt?
Men jag tror inte ens liftarna går, tror inte backen är öppen. Nånstans vid -15 brukar man ju dra gränsen för utomhusaktiviteter. 

Tågen går inte.
Då gör kappast liftarna det heller. 

Allt är vitt. Ögonfransar och andedräkt. Det biter i kinderna. Bilar startar inte om inte motorvärmarna stoppats in i god tid. 

Onödigt kallt. 

Men vackert.