Tiderna

07:00
Finns det ännu tid kvar. Kaffe kvar. Jag kan sitta vid köksbordet en stund till. Har svarat på de mail som kräver det. Planerat dagen.
Tänk de som sover ännu. 

07:30
Tiden har tappat fotfästet och slirar fram över urtavlan. Är frukosten klar? På bordet. I magen. Vem är inte ens vaken ännu? Vad är klockan har vi bråttom än?

07:45

Nu har vi bråttom. Tänder och hår ska borstas. Strumpor vara sköna och inte för hårda, för lösa, för osköna i hälen. Vad är det på idrotten idag?

Tänk de som ser på nyhetsmorgon nu. 
Som kanske redan vet saker jag inte får veta förrän om en timme.

16:00 
Det börjar bli dags att planera hemfärd. Måste jag stanna och handla? SMS. Vem gör vad och hämtar vem? Att folk på allvar tror att man kan ha möten mellan 16-17. Kan andra människor det? 

17:00
Alla hemma. Blöta strumpor och mjölkfläckiga tröjor. Packa upp gympapåsen. Vem har träning? Äta nu eller sen? Det blir bra med nudlar. 

20:00
Är det någon som ska duscha som inte gjort det ännu? Någon som behöver en filtallrik innan läggdags. Det börjar bli just det. Dags. Tänk folk som ser på TV nu. 

21:00

Barnen sover. Eller så gör de inte det och jag är stressad för att de inte gör det. Stress smittar. Sov nu. Jag måste hänga en tvätt. 

Bland hjärtan och semlor

Jag fick semla på jobbet igår.
Storskruttan fick semla på skolan.
Maken fick det på sitt jobb.
Endast lillskruttan vart utan.
Asch då, liksom. Så jag har lovat att hon ska få en idag.

Ska också gå och köpa blommar och något gott till alla eftersom mina svärföräldrar skickat över Alla <3 dagspengar till oss. 

De är duktiga på att uppmärksamma såna dagar, amerikanarna. 

Igår kväll passade jag ensam 6 barn (mina+PNMs+en granne) då make jobbade och PNM och hennes man gick på date för första gången på tusen år. Eller kanske 5-6 eller så.
Det var snällt av mig.
Och roligt för dem.
De var borta nästan 3 timmar och väldigt glada när de kom tillbaka. Barnen skötte sig helt okej också, men nä, jag bjöd inte ungarna på semlor, nån gräns får man faktiskt dra vad gäller hur mycket kladd man vill torka. 

Men förutom inte så lite självgod så var jag också glad att PNM faktiskt följde med sin man på restaurang och unnade sig. Hon och självunn är ju, som ni alla förstått, inte någon vanligt förekommande kombo. De har heller aldrig lämnat sin 2-åring hos annan än förskolan tidigare. Men det gick såklart jättebra. En gång frågade ungen vars mamma var, jag sa att hon gått en kort promenad och snart skulle komma tillbaka, vilket barnet nöjde sig med och fortsatte leka. Hjälpte såklart att hennes syskon var där, att vi känner varandra, att vi har en katt, osv. 

Kohandel med barn ftw och mer unn till föräldrar.

Bara PNM

Vi var hos polska negmamman med familj igår kväll. Vi åt middag på golvet, delade en flaska vin och pratade om ditten och datten. De hade köpt en ny sorts knäckebröd (Wasa Havre fast tunna skivor med havssalt på) och vi smakade och höll med om att den var god.
Lillskruttan åt tre skivor.
Sen pratade vi lite mer om barns matvanor i allmänhet och om knäckebröd i synnerhet. Både PNM och hennes man var imponderade över det breda utbud som finns på svenska affärer vad gäller knäckebröd. Det är faktiskt bättre än i Finland(!)
När polska negmamman sa det ville jag ställa mig upp och vråla In your face Finland! men iddes inte eftersom jag satt på golvet. 

Sen sa hon att de alltid har minst tre sorters knäckebröd hemma och varje gång hon står framför köksskåpet och väljer sort så tänker hon på hur rika och lyckligt lottade de är.

Och jag kan verkligen inte bestämma mig för hur jag känner inför det uttalandet.  

Det var väl ändå det absolut jävligaste

Jag fick lite pfas-panik nån gång i höstas och försöker nu köpa och använda ekologiska och icke-pfasproppfulla produkter vad gäller smink, hudvård, och sånt jox. 
Köpte en mascara av märket Lavera som skulle vara fri från allt utom naturligt svart färg, typ. Och den är helt okej, har jag ändå tyckt. Att den inte är den bästa mascara jag nånsin haft vägs ju liksom lätt upp av det faktum att jag typ räddar både jorden och mig själv varje gång jag sminkar mig.
För jo, det är så det funkar. 
Men parallelt med att jag räddar regnskogen och världshaven framför spegeln varje morgon har jag också upplevt att mina ögon är ljuskänsliga, svider, kliar och tåras. Har tänkt att det har med återgång till jobbet efter julledighet att göra, plus det har ju varit absolut svinkallt i perioder, och så är det mörkt jämt (vad nu det har med nånting att göra, men jävlighet föder jävlighet tänker jag).

Tills.
Jag en dag från ingenstans la ihop ett och ett. Eller, det var inte från ingenstans, det var så att jag skulle ut och springa på lunchen vilket betyder att jag skulle duscha på jobbet och därmed använde jag vattenfast mascara en dag.
Det gör jag typ aldrig annars, att jag ens har en vattenfast mascara är för att jag köpte fel en gång. Men när jag lunchduschar är det värt. Jallefall. Den dagen hade jag noll ont i ögonen. 

Say word?!

Eller hur ba.

Så jag gjorde gedigna efterforskningar och empiriska försök och absolut serrni. Det är den naturliga mascaran som gör mina ögon så illa. Sminkar jag mig med havens och trädens vän så svider ögonen utav satan. Tar jag min gamla vanliga MaxFactor är det noll svid och gnid.

Knäppt ju. 

Uppet och neret

Det känns lite bättre nu.
Det var skönt att få gråta ut och tycka synd om mig själv. 
Skönt att unna mig självömkan.

Skönt också att minnas att jobb är bara jobb.

De där svängningarna mellan upp och ner. Hopp och förtvivlan.

Tänk den som inte kände något alls. 

Vägskäl, fulgråt och hopp

Det var längesen jag grät så för något jobbmässigt.
Men plötsligt händer det, som man säger. 
Det är en relativt lång historia och jag menar inte att vara svår och hemlighetsfull, ska berätta allt i sin helhet så småningom men än så länge är det för sårigt och osäkert för att ens bli meningsfullt att nysta i.

Det känns som att jag sakta men säkert närmar mig ett vägskäl. Och jag har redan valt, lagt mig i rätt fil och satt på blinkers. Det skulle gå att gira åt andra hållet, det är inte för sent ännu.
Men jag vill inte svänga, jag vill ju köra hitåt. 
Fast nu ser det tungt ut. Uppförsbacke. Målet så lågt bort i dimman att det bara är det envisa hoppet kvar att leva på. Och hoppet svajjar. 

Jag vet verkligen inte.

Ni vet det där hopptornet på badhuset? Har man väl klättrat upp och ställt sig längst ut med tårna över kanten.
Då kan man antingen hoppa:
Eller klättra ner igen med torr baddräkt. 

I teorin iallafall.

Det känns som att jag står där, i baddräkt med tårna över kanten, och nån jävel har tömt bassängen på vatten. 

Med näsa för rätt jobb

Vi har haft problem med avloppet i köket i flera månader. Inte så att det blivit helt stopp, men typ man kan inte diska för hand samtidigt som diskmaskinen är i gång och diskar man nån större mängd så rinner inte vattnet undan på nån timme. Vi har köpt det starkaste och giftigaste Claes Ohlson har att erbjuda och då har det blivit lite bättre några veckor, för att sedan bli sämre igen, och så har det hållit på. 

Vår hyresvärd är en gubbe som likt många andra gubbar (obs ej alla) dels vägrar prata engelska och därför inte kommunicerar med min man och dels vägrar tro att fruntimmer kan nåt om typ avlopp, spikar, och manliga grejer. 

Men i tisdags var min pappa hemma hos oss och då såg jag chansen. Ringde hyresvärden och lät honom prata med min far, gubbe till gubbe, som intygade att avloppet indeed var i behov av tillsyn och det efter att min far själv krypit in under vasken och lossat på lite lämpliga rör. Då minsan. Förstod hyresvärden att det faktiskt var ett problem och jag fick tillåtelse att kontakta rörmokare. 

Och imorse kom han. Rörmokaren Roger. Grymtade och mumlade kod likt en tandläkare (mhm, ja, nedborst, mjo, slamslug, jojo, mm) innan han körde ner en slang i nåt rör och det började lukta satan i hela köket. Jag stod bredvid och vill kräkas medan Roger obekymrat pratade på om stormen Ingun och värdet av varmgarage. 

Sen tog han hinken med blandat slam från husets innanmäte som stank död och mögel, tackade för sig och gick. Jag vädrade köket så gott det gick och önskade för första gången ever att jag haft en släng av nedsatt luktsinne. Men nu jäklar rinner vattnet undan.