Ändå kung

Berättade för kidsen att kungen fyller år idag. Dom bara "Åh, då fyller han år på samma dag som Holly! Undrar om han vet om det?"

På förskolan får den som fyller år sitta på guldstol under lunchen, ha krona på huvudet och bestämma vilka sånger som sjungs på samlingen.

- Undrar om kungen också får det...?
- Fast han sitter ju alltid på en guldstol..
- Tron heter det faktiskt!
- Ja, en tron! Då blir det ju samma fast det är födelsedag...
- Undrar om kungen tycker om chicken nuggets?

Man får väl bara hoppas att han firas kungligt. 

Kakornas kaka

I källaren till huset som ligger bredvid vårt ligger en secondhandaffär med caféverksamhet och diverse andra oklara verksamheter. Oklara för mig alltså, gissar att de som är där vet vad de sysslar med.

Men det är väldigt praktiskt att ha en secondhand så nära. Lätt att dumpa urvuxna barnkläder och löpartights maken tyckte var sexiga men som skär in i baken och är omöjliga att springa i.

Dessutom är det så att i cafédelen säljer de stans kanske bästa och billigaste fika. De måste ha rekryterat allas mormor och faster och låst fast dem där i källaren för de säljer schackrutor, kärleksmums, dammsugare, hallongrottor -allt hembakt och med en omisskännlig smak av mormors kök (kökssoffa, pelargonier, blommiga kaffekoppar med fat, virkad duk, the works..) – och jitterbuggare. Denna kakas kaka. Finns det någon godare. Det var ingen fråga. För det finns ingen godare.

De gör den i perfekt storlek. Större än en småkaka men inte äckligt stor a la amerikansk cookie på svenska lattefik. Marängen är lite seg. Mördegen precis på gränsen till undergräddad. Krossad mörk choklad i degen.
Dagar jag jobbar hemma är det svårt. Väääldigt svårt att inte stötta en fin verksamhet och kila ner och kolla om de har jitterbuggare just idag.
Det har de inte alla dagar minsann.
Beror väl lite på vad mormödrarna där nere i köket är sugna på att baka. Och det gör det nästan ännu bättre. Lite spännande. Finns de idag? Även om jag ville och var helt utan spärrar så är tillgången inte obegränsad.

Nu har jag snart gjort alla måsten på min lista idag.
Om en dryg timme är det massage.
Och först en jitterbuggare till kaffet.
Häpp.

Onsdag

Är fosterställningstrött efter en hel dags Progress Meeting där jag presenterat, diskuterat, försökt lyssna på flera parallella samtal samtidigt och gjort mitt yttersta för att vara alert.

Lämnade dessutom mötet en halvtimme tidigt för att kunna sladda in på förskolan prick klockan fem. Som sista förälder.

Vi åt havregrynsgröt till middag. Jag har inte städat undan. Spontanbokade precis en 30 min massage imorgon eftermiddag och känner att jag är värd det.

Dagens yxskaft

Jag kommer ihåg för länge sen när min yngre kusin precis börjat på privatskola och min farmor var så exalterad över denna skola. "För där finns det ingen mobbing vet du. Det är förbjudet där!" 

Jahajamen dåså. Till skillnad från vanliga kommunala skolor där mobbing tillåts, eller kanske till och med uppmuntras då eller? 

Jag kom att tänka på det i samband med alla skriverier som varit i lokal media på sistone angående sexuella trakasserier på universitetet. Och att man nu gått ut med basröst och bestämt hävdat att universitetet minsann har nolltolerans mot sexuella trakasserier...
Men vad gör det? Vad ger det?

Det visar möjligtvis på goda intentioner. Men i mycket större utsträckning på en ovilja (eller förmodligen snarare ointresse) att adressera problemet på riktigt. 

Vilken myndighet, företag, institution är öppet okej med lite tafsande och olämpligt beteende?

Liksom vem (som inte är Sverigedemokrat) har uttalad tolerans för rasism?

Vad betyder den här nolltoleransen?

Att alla som anmäls får sparken? Inte utan utredning väl? Nä det skulle ju inte gå. Utredning först. Där ord står mot ord och hen som varit modig nog att anmäla i första taget hinner ångra sig flera varv för den psykiska påfrestningen är brutal och systemet visar att den som anmäler blir väldigt ensam och väldigt ifrågasatt.

 

Det är inte nolltolerans mot brottet först när det klassats som sådant som behövs. Det är snarare en ökad förståelse för problemet och ökad kunskap bland studenter och medarbetare att reagera och agera när det händer någon annan. Kunna gripa in, stötta, visa att hen inte är ensam, veta vilka resurser som finns. 

Nä alltså. Nolltolerans mot trakasserier. Ja visst är det bra. Men också så onödigt självklart att det blir betydelselöst. 

En fin helg

Första helgen på I don't even remember som jag faktiskt känner mig mindre trött på måndagen än på fredagen. Annars är helgerna som regel jobbigare än jobbet som är min vilotid. 

I fredags blev storskruttan hämtad av min kompis som har en dotter i samma ålder och sov över hos dem. Jag och lillskruttan hade en lugn kväll och morgon. Sen åkte vi ut och joinade festen som var komplett med romerska ringar, TV-spel, discolampa, Barbiedockor i alla möjliga utstyrslar (jamen ni fattar, bara att få leka inne hos någon efter alla dessa månader). De tre barnen lekte fint och de två mammorna fick sitta ganska stilla och prata, prata, prata.....äta lite gott, dricka lite vin. 

På söndag klev vi upp långsamt och i omgångar. TV, pyjamasmys, opretantiös frukost. Vid lunch snörde jag på mig löparskorna och sprang hem. Höften som knarrat och stört lite under våren kändes förvånansvärt bra. Jag tog en liten omväg och drygade ut till en jämn mil.
Kom hem till tyst och lugn.
Duschade i lugn och ro.
Åt lunch på samma sätt.
Plockade undan lite.
Dammsög och skurade.

Sen kom barnen hem lagom till middagen.  Och inatt sov de som utslagna gladiatorer bägge två. Fint. Och välbehövligt. Tacksam för vänner. 

Mellan världarna

Vaknade imorse av att min man och våra bästa kompisar ringde på FaceTime. Alltså jag visste att han skulle träffa dem och käka middag under vad som är torsdagkväll där och tidig fredagsmorgon här, så det var ingen överraskning. 

Under ungefär fyra år innan vi flyttade till Sverige, så var de här två (de är ett sambopar där hon är barndomsvän med min mans före detta fästmö och de tre gick college tillsammans, och min man bodde ett tag ihop med hennes ex... iallafall, och så har hennes nya sambo och jag tillkommit senare) liksom våra absolut bästa och närmaste vänner. Vi hängde nästan jämt, passade deras hund, hjälpte varandra med praktiska saker, åkte på semester tillsammans, etc. Sen flyttade de till San Diego pga jobb i samma veva som vi flyttade till Sverige.
Och nu är de tillbaka i Idaho.
Och min man satt där i deras kök och drack vin.
Och jag ville vara med.
Jag ville vara den personen jag var då. 
Jag var beredd på samtalet, men inte känslorna. 

Vissa dagar känns det så otroligt självklart att vi bor här nu. Att mina barn ska gå i svensk skola och jag såklart ska satsa på mitt svenska jobb.
Andra dagar är ingenting självklart. 

Jag har iallafall landat i nåt slags beslut att mitt nuvarande förordnande som biträdande föreståndare, som sträcker sig till 2024, det ska jag ro i hamn.
Sen får vi se.
Vilken värld det blir. 

Min morgon

Vi satt på en bänk och åt glass. Glassen tog slut och storskruttan reste sig för att springa och leka. Då ser hon, och jag samtidigt, att det ligger glasskladdigt strössel utspillt på bänken. Jag ser vad hon tänker. Uppfattar ryckningarna i hennes arm innan hon själv är medveten om dem. 

Nej, säger jag, du får inte äta strössel från bänken!
Hon hör, förstår, men dragningen är för stark.

Hon böjer sig fram och sträcker ut handen. Så jag kastar mig också fram, hugger tag i hennes arm. Men kolliderar med hennes cykelhjälm så att mina solglasögon krossas. 

Jävla typiskt. Så nu sitter jag och försöker hetsshoppa nya solbrillor på nätet medan ett gäng fransmän försöker få ordning på agendan för dagens webinarium.