Bara dumt

Igår när vi cyklade hem fastnade storskruttans gympapåse i framhjulet och hon flög över styret. 
Det är ju en sån grej man brukar säga, att nån "flög över styret" liksom.
Men hon gjorde det.
På riktigt.
Och jag hann bli rädd på riktigt. 

Allt gick bra. 
Hon hade hjälm såklart. 

Det har däremot inte jag när jag cyklar. Varför? Den officiella anledningen är att spännet saknas på min hjälm eftersom min man tog loss det och satte det på sin slalomhjälm med motiveringen du använder ju ändå aldrig din cykelhjälm. Vilket tyvärr var, och är, sant.

Men det är dåligt. Dumt. Och farligt. Jag måste köpa mig en hjälm. Och börja använda den också.  

Om en klänning. Och ett äpple som föll rakt ned.

Vi skojar ofta om att min man föddes i fel årtionde. Han älskar, och har alltid älskat, allt som har med 70-talet att göra vad gäller kläder, bilar, inredning och musik. 

Om andra tyckt att detta varit knäppt eller ocoolt har det aldrig rört honom i ryggen. Han har nämligen något som jag verkligen avundas honom, en grundmurad självkänsla som kan stå pall för det allra mesta. Hans lillasyster har det också, men inte hans bror. 

Och jag är ganska övertygad om att vår äldsta dotter har ärvt denna inre kärna av stål, medan vår yngsta, precis som jag, är blixtsnabb med att ifrågasätta sig själv så fort något inte går bra.

Det märks så tydligt i hur mina två barn reagerar när de blir ledsna, besvikna, frustrerade osv. Den äldre ifrågasätter andras motiv, systemet bakom, ställer frågor som varför? vem har bestämt? och även om hon såklart kan gråta hjärtskärande och sörja sånt som inte blev bra, så verkar det aldrig skaka hennes självbild. Hon blir såklart ledsen om kompisar är dumma, men jag får aldrig känslan av att hon tycker att hon själv är fel eller reflekterar över om hon borde vara annorlunda.
Hon förstår att hon kan göra fel, men hon tycker inte att hon är fel. 

Hoppa till lillasyster och det är precis tvärtom. Hon kastar sig själv under bussen så fort något inte går vägen. Hon är ful hon är elak hon är sämst hon är jättejättejättedummast.
Hennes go to är att straffa sig själv. 

Hon har inte bara gjort fel, hon är fel. 

Det är inte bra. Vi jobbar med det. Jag är extremt noga med att inte kritisera mig själv inför henne. Alltså jag kan säga att jag gjort fel, sagt dumma saker, tagit fel grej, missat en tid, be om förlåtelse osv.
Men jag är jättemedveten om att inte säga att jag är korkad, att jag är missnöjd med mitt utseende, missnöjd med hur jag är. Vem jag är.
Det här skulle jag aldrig reflekterat över om jag bara haft mitt äldsta barn. 

Hur som. Igår hade min man och storskruttan varit på second hand affär och dottern hittat en klänning i gult, orange, och brunt som ser ut som en soffa från dina föräldrars första gemensamma lägenhet. 

Hon älskade den.
Köpte för egna pengar och vill prompt ha på skolavslutningen. 

Det får hon såklart. 

Jag kan tänka mig att många av barnen i hennes klass kanske inte kommer tycka att den är jättefin. Men det kommer heller inte få min dotter att ändra åsikt. 

Min dag, din dag, vems dag?

Mors dag. 

En egen dag man delar med jättemånga andra. 

I USA är morsdag två söndagar tidigare än i Sverige.
För nio år sedan berättade vi för min svärmor och svärfar att de skulle bli farmor och farfar på just morsdag. Jag vill inte det, för det det var så himla tidigt, typ vecka 8 eller nåt sånt, och hade hellre väntat.
Men min man övertalade mig med motiveringen att jag ju redan berättat för min mamma (vilket jag inte alls tycker är samma sak), att det skulle göra hans mamma så himla glad (det gjorde det), och att hon garanterat skulle förstå att det var känsligt tidigt och inte sprida det vidare (även det var korrekt).

Men. Närvarande när nyheten släpptes var även min mans mormor som redan då hade begynnande demens. Hon blev också superglad över bäbis-surprisen. 
Men kunde sen inte komma ihåg vare sig vem som egentligen var gravid eller den där lilla detaljen att hon inte skulle sprida nyheten vidare. Så det dröjde inte länge innan hela stora släkten visste att nån var på smällen och för att skona min svägerska och diverse kusiner fick jag ju snällt bekänna.  

Och as far as morsdags go, så har ju ingen morsdag varken förr eller senare trumfat just den vad gäller känsloyttringar; glädje, förvåning, och framför allt förvirring.

Vad har ni lyckats med idag då?

Jag petade mig i örat med en tops. Drog ut pinnen och såg att den var just det, bara en pinne.

Luddet, bomullstoppen, var borta.

Eller ja, jag fattade ju snabbt att bomullen satt kvar i mitt öra. 

Petade med fingret men kände ingenting.

Ropade på min äldsta dotter och bad henne allvarligt att titta i mitt öra efter vitt ludd.

Pga hur mina ögon är positionerade i förhållande till mitt öra kan jag inte veta helt säkert, men jag är tämligen övertygad om att hon inte alls förstod situationens allvar och knappt ens försökte titta ordentligt.

Jag ser inget, sa hon bara.

Och gick därifrån.

Jag hade 5 minuter tills barnvakten skulle komma och jag gå på föräldramöte. Jag ville inte gå på föräldramöte med bomull i örat.

Då kom jag på snilleblixten att sticka in en pincett i örat!

Gjorde så, väldigt varsamt naturligtvis, och upplevde en enorm triumf jag  när jag alldeles tydligt kände bomullsvadden röra på sig i hörselgången. 

Att sedan få grepp om den lilla tussen var sannerligen inte helt enkelt. Det var det där med ögonen och öronen och hur de inte är optimalt placerade för den här sortens aktiviteter.

Men till slut. 

När den 16-åriga barnvakten kom var jag så lycklig och lättad att jag berättade om min bragd för henne innan hon ens fått av sig skorna.

Hon verkade inte speciellt imponerad. Men hade hon kommit 5 minuter tidigare hade hon fått titta mig i örat istället.

Tröst

Följande scen utspelade sig igår kväll, nånstans strax före klockan 20. 

Jag sitter i soffan och scrollar. 

Barnen äter kvällsfika i köket. 

Jag hör hur de skrattar, slamsar, tar mer O'boy och viskande lovar varandra att inte säga något till mamma. De är skärmfria, de är sams, de har roligt, och jag struntar i O'boyen och glädjer mig istället åt de förstnämnda faktorerna. 

5 minuter senare sitter lillskruttan i förrådet (hon har stängt in sig själv) och gråter. Det som har hänt är att hennes pappa sagt åt henne att sluta blåsa sugrörsbubblor i O'boyen och istället dricka upp den, annars tänker han hälla ut den.
Varpå hon ändå gjort det, och han följdaktligen också gjort det. 
Hällt ut hennes O'boy i vasken.

Jag låter henne sitta ifred och gråta en stund innan jag går och hämtar henne. Bär hennes nyduschade lilla kropp som luktar tvål, spraybalsam och sirapslimpa, till soffan och sitter där med henne i knät. Stryker henne över ryggen medan hon gråter färdigt över sin spilda (choklad)mjölk.

Vi pratar inte om det. Ibland är det bäst så med henne. 
Det viktiga är inte varför hon är ledsen, utan att hon är det. 
Och hon behöver inte höra ord. Hon behöver känna kramar. 

Och i den stunden känner jag ingen bitterhet över att bli ensam förälder igen, utan snarare en förlust å min mans vägnar. För man kan inte kramas via FaceTime. 

Curlar du så hettar jag

Storskruttans gymnastikgrupp har avslutning i helgen med lite olika jippon och bland annat uppvisning för föräldrarna. 

Inför detta skickade ledarna ut ett meddelande till föräldrarna i WhatsApp gruppen där de meddelande tider och annan info inför detta samt nämnde att de även tänkt överraska tjejerna med pizza under eftermiddagen, samt att de var medvetna om vilka allergier som fanns i gruppen. 

Bara minuter senare plingade telefonen en, två, fem gånger av svar. 

Min dotter är mjölkfri, vad tänker ni för alternativ?

Min tjej är inte så förtjust i pizza.

Min dotter föredrar nog ngt annat.

Min dottter gillar inte pizza

Jag bara gapade. Och skrev.

 Vad gulligt av er att fixa! Min dotter älskar pizza men blir det något annat får hon helt enkelt äta det som bjuds eller välja att avstå. 

Och några hjärtan och smileys. 

Sen blev det tyst i tråden. 

För alltså. Det här är inget vi föräldrar betalat för eller kunnat förvänta oss. Det är en fin gest av redan väldigt generösa ledare och naturligtvis kan de inte hitta något som 32 barn alla älskar.
Hur kan vuxna människor inte fatta det?
Hur beter sig dessa föräldrar när de blir bjudna på fika på jobbet?

Hallongrottor....? mm det är ju inte direkt min favvo du vet... vad har du för alternativ?  

Passar det inte får man avstå. Och det här är inte pizza till middag på ett läger så att de som inte äter går och lägger sig hungriga. Det är pizza till mellis kl 15 en eftermiddag och de som inte äter ska direkt hem sedan.
Och herregud, vet man med sig att ens unge inte gillar pizza men behöver mellis.. jamen packa med en banan och en macka då!
Jag tvingar inte mina barn att äta sånt de inte gillar.
Men jag försöker också lära dem att passar det inte får man ibland vara utan. 

Klapp på ryggen

Sitter på Arlanda och är på väg hem efter en kort soloresa till Bryssel. 

Något av det svåraste med mitt jobb, för mig, är det här med att mingla och nätverka. 

Jag tycker det är svårt och obekvämt eftersom det lätt blir fel om det inte är spontant och det är svårt att fejka att man är avslappnad och naturlig. 

Man ska liksom hitta den där perfekta balansen där man är trevlig och personlig men inte privat och naturligtvis inte bara pratar jobb och är torr och nördig men ändå såklart pratar jobb så att man kommer hem med visitkort och konkreta framsteg och värdefulla kontakter inom de utlysningar vi vill satsa på...puh. 

Allt medan man balanserar ett glas cava i ena handen och en snitt som är omöjlig att stoppa hel i munnen men faller sönder om man biter i den, i den andra.  

Men, med allt det sagt, så tycker jag att jag gjorde det bra den här gången. Jag är nöjd med min insats och går nu bara sista flyget i tid så dunkar jag mig själv vänligt i ryggen och tar helg nu.