Stressmester

För exakt ett år sedan gav jag min chef så jävla mycket ovett för att han åkte på semester i november.

23:e november är deadline för ansökningar till EUs ramprogram och vi har sjukt mycket att göra inför denna deadline varje år.

Nu ska jag själv åka på semester. I november. 

Det var inte mitt påhitt ju, vi ska till Budapest över höstlovet med svärföräldrarna och barnens farbror som är i Frankrike ska också ansluta.

Det ska bli jättefint på många sätt. Men lugn och ro, det får vänta tills efter 23/11.

Hit me where it hurts liksom

Den kanske sämsta förolämpningen jag fått var efter en presentation jag gett som enligt både mig och andra gick väldigt bra.
Att den gick bra var ingen slump.
Det var en lättnad, men ingen slump.

Jag hade övat. Och övat. Ni fattar. Övat en gång till. Ställt timer på mobilen och klockat mig själv framför spegeln.

Sen gick det bra också. 

Och efteråt kommer en människa med betydligt mäktigare titel, högre lön, osv fram till mig och grymtar, Jaha, du lät ju väldigt förberedd..

Som att det vore något dåligt. 
Jag var förberedd. 
Vet att jag tidigare spytt galla över folk som medvetet struntar i tidsramar för presentationer och kliver upp på scen och ogenerat använder 3 av sina 10 minuter till att sålla bland 52 powerpointbilder för att sedan hålla en osammanhängande presentation på en dryg kvart.

Respektlöst och oproffsigt. 

På måndag har jag en ny presentation, digitalt visserligen, men av hyfsat stor vikt för framtida projekt så det känns viktigt att det går bra.
Så jag förbereder mig.
Och hoppas att det ska märkas också. 

Bara en reflektion

På samma tema som föregående inlägg.
Gud, Jesus och gänget. Eller ja, deras tunes iallafall. 
Alltså psalmer, vem fasen har tonsatt dem?

Här kommer extremt missriktad kritik eftersom jag varken går i kyrkan speciellt ofta eller kan sjunga i huvudtaget. Så med det sagt.
Att sjunga psalmer är som att leka Hela havet stormar med rösten. 
Ni som lekte det i skolgympan vet vad jag pratar om. När man hade plintar i olika höjder, lianer, tjocka mattan, bockar och diverse andra redskap utströsslade över gymnanstiksalsgolvet. Sen skulle man ta sig genom en bana utan att ramla ned och nudda golvet. 

Så hoppar, vinglar, fumlar, och svingar sig min röst genom psalmerna. 

Noter som russin i filen. Huller om buller. 

En annan sak. Jag kan inte höra barnröster sjunga i kyrkan utan att bli extremt tjock i halsen. Måste ideligen pausa min insats i verbala Hela havet stormar pga håller på att börja gråta. 

Bara ett förslag

Vi var i kyrkan idag. Storskruttan, mitt älskade lilla Jesus freak, är med i en fritidsgrupp på en lokal kyrka. Varje tisdagseftermiddag är hon där några timmar, fikar gott och pysslar i regi av guds förlängda arm.

Jag har absolut inget emot det. Skulle tro att fascinationen för religion svalnar så småningom och gör den inte det är det knappast kidsen som hänger i kyrkan som löper störst risk att bli kriminella. Hur som haver, idag var hennes grupp med och läste texter, sjöng och uppträdde lite under gudstjänsten.

Inte oangenämt på något sätt. Sedan var det kyrkkaffe och öppen pysselverkstad för de som ville.

Lillskruttan hade kunnat välja att stanna hemma med sin hedniske far men ville följa med. Vilket hon fick under stränga förmaningar att hålla sig tyst under själva gudstjänsten. Det gjorde hon också, tack vare pussel och byggklossar. Älskar alla offentliga platser med lekhörna.

När vi cyklade hem efteråt frågade jag vad hon tyckt. Och jodå ”fikat var jättegott och pysslet var jätteroligt. Det där när dom bara pratade och sjunget och det.. det var inte så kul. Dom kanske kan sluta med det?”

Ulvön

Det är nånting med att vara på en ö.
Det är liksom definitivt.
Jag känner mig inte strandsatt, även om jag är just det.
Men fast, förankrad, på ett bra sätt. 

Inom ramen för universitetets chefs- och ledarskapsutbildning har jag varit här i tre dagar för reflektera över mitt ledarskap och utvecklas till en hållbar chef. 

Det är lite flummigt. 

Det är också otroligt vackert här och samtliga deltagare går runt och spinner som katter över höstlövens färger, solen, havet, tystnaden. 
Jag har badat i havet också.

Det var svinkallt och underbart. 

Nu låter det som att jag är hjärntvättad. 
Det är jag nog inte. 

Jag är inte en chef heller.
Bara en liten projektledare.

Inget nytt under solen som är fortsatt skymd

Polska negmamman satt i vårt kök vår några dagar sedan, drack te och åt kaka som hon berömde för att den inte var så söt. Sån är hon ju. Det ska inte vara för glatt, för sött, för sprudlande.
Lågmält negativt är mer hennes melodi.

Alla barn sprang omkring och lekte huller om buller under tiden. Hennes barn är väldigt intellektuelt begåvade, läser och skriver tre språk liksom, men lekmässigt skulle jag säga att de drar ner mina barn (och inte dem emot) på en mer skrikig nivå. Jag ville kasta ut dem så att de fick springa av sig i lekparken, men det vågar inte hennes barn. Och jag höll på att få bryt på att barnen konstant försökte komma in och ta kex och kaka med sig ut i vardagsrummet. 
Vi äter i köket! sa jag så många gånger att det började kännas som ett mantra. 
Mina barn vet och satte sig tjurigt vid bordet och åt upp när jag påpekade detta. Hennes barn bara tittade på mig med stora ögon. 
Då fick PNM säga något på polska som jag gissar var typ "den här familjen har ju liksom stolar i köket och ett bord och de sitter runt det och äter och vill inte att man springer runt med mat i resten av lägenheten, sådär som vi gör hemma sen vi kastade ut konceptet med stolar, och även stolarna, och nu sitter på kuddar, alternativt springer omkring, och äter."

Då stod de rakt upp och ner på köksgolvet och tryckte i sig kexen, sprang iväg och kom sedan tillbaka tre minuter senare för att upprepa exakt samma process. 
PNM klagade över att de har så mycket energi och sedan hennes man lyckats introducera en tv i deras hem tycker hon att barnen har alldelens för mycket skärmtid och rör sig alldelens för lite. 

Jag försökte än en gång föra ämnet idrott och lagsport på tal och förklara att även om det är ett viss meck att få ungarna till träningen, speciellt när de är yngre, så har man som regel igen det sen. När de kan cykla till träningarna själva och har fått in en rutin i att idrotta istället för att bara glo skärm.  Och barnen får som sagt röra på sig, vilket ju var kärnan i det hon klagade över. 
Hon var fortsatt skeptisk.
Vill inte ruta in sina kvällar på det sättet.
Middag (på golvet!) tillsammans med familjen är viktigt.
Hon har en tvååring som inte är helt lätt att släpa med på diverse grejer och tyckte att de äldre barnen gott kunde vänta några år med organiserad idrott.
Men det som till slut fick henne att iallfall överväga organiserat idrottande var när min man påpekade att alla sporter är inte lika lätta att komma in i om man väntar några år. Typ hockey, gymnastik, säkert många andra också. Kommer man som 11-åring på att man vill prova och sen visar sig vara på samma nivå som 6-åringarna som precis börjat... då är det inte så kul.
Och knappast så lätt för föräldrarna att motivera barnet att fortsätta. 

Vi får se. Kanske följer hennes äldsta son med och testar bandy till veckan. Kanske fortsätter hon beklaga sig över upplevda problem samtigt som hon effektivt motar bort alla förslag på lösningar. 

Cykelfest

För tredje året i rad. I den lilla byn där jag inte bor.
Men min kompis bor där och en helg om hösten gör jag det också, typ.

Ni vet konceptet, tror jag skrivit om det innan, förrätt i ett hus, varmrätt i ett annat, och sen efterrätt i ett tredje. Tre par på varje plats, nya konstelationer till varje rätt.
Man lagar en rätt, men äter tre. 
I år fick vi efterrätten på vår lott. Den är enklast på så sätt att vid den tiden på kvällen är alla varma i kläderna. Man har druckit både fördrinkar och vin. Man kan prata om de rätter man redan ätit och jämföra erfarenheter från kvällen. 

Tråkigt i år var att den absolut trevligaste blandningen av människor fick vi till huvudrätten, hade hellre haft dem till efterrätten då den är den enda rätt som man ju inte måsta skynda sig ifrån. Det annordnas efterfest på Byagården och till den är alla bjudna och uppmanas bege sig runt 22, men man trillar in när man vill, det är inte som med rätterna som förväntas serveras vid exakta klockslag.
Till efterrätten fick vi iallafall en grupp det inte var jobbigt att skiljas från, framför allt dominerad av en extremt uppmärksamhetstörstande kvinna som betraktade sanningshalten i sina utspel på samma sätt som hon verkade betrakta sin man, det vill säga totalt ovidkommande. 

Jag tog bussen tillbaka till stan vid 01:00 och trotsade busschaffisen som argt påpekade att man inte fick ha drycker med sig på bussen, då jag vägrade lämna min nyöppnade burk Ramlösa på busshållplatsen. 

Det är ett roligt upplägg, och alltid en trevlig kväll.
Lite synd att man liksom inte bor där och kan lära känna dessa människor på riktigt.
Också lite skönt att man liksom inte bor där och behöver lära känna dessa människor på riktigt.