PNM

Den här helgen har (också) varit intensiv. Men. Jag har haft samma fokus som barnen, inte jobbat, inte försökt jobba. Städat, pyntat. Klätt granen (i november?!?) och ja, hängt med polska negmamman.

Hon är ändå ljuvlig. Bär konstant sin bäbis i sjal, äger inte ens en barnvagn. Och klagar på att ungen inte kan sova själv. Att hon knappt får lägga ifrån sig henne utan att hon tjorvar. Mmm, nä men konstigt då om du nu har henne kardborre 90% av dygnets timmar..?

Men jag fick hålla knodden. Hon är 4 månader och nån vecka gammal och jag är tydligen den enda vuxna människan förutom hennes föräldrar som hållit henne. Och det gick hur bra som helst, hon skrattade och jollrade. Såg på sina föräldrar samtidigt för första gången och verkade lite häpen faktiskt, som om ”nämen, känner ni två varandra?!”

Det var fint med en liten bäbisfix. Jag fyller 40 om en månad. Det är inte aaaaabsolut för sent att få fler barn. Men jag ska inte det. Jag varken vill eller orkar. Men det är en sak att själv inte vilja skaffa fler barn. Det är annan sak att acceptera att kroppen relativt snart gör det valet åt mig.  Fast PNM är 47 och även om jag tror att hon är klar nu så vet man aldrig.
Hennes 50-årige man verkar sugen på fler.

Edit

Eller. Okej, jag köpte en ny microvågsugn också. Den gamla är paj. Vi behöver en. Jäkla förmånliga priser just nu faktiskt. 

So sue me.  

Gobble gobble

Jag tog med kidsen på restaurang igår och åt en Thanksgivingmiddag bestående av vegburgare, pommes och minipizzor. Alla nöjda, mätta och glada.

Kände att jag ändå ville uppmärksamma att det är en högtid, speciellt eftersom kusiner, farmmor och farfar, faster, etc. hör av sig mitt i sitt firande. Ville inte att barnen skulle känna att vi väljer bort Thanksgiving.
Speciellt som det ju dessutom faktiskt är min favorit av de amerikanska högtiderna.
Samtidigt, orka stå och laga en massa mat som barnen knappast skulle äta iallafall. 

Nä, bestämde att det viktigaste är att det känns lite extra, lite roligt.
Att vi firar.
Så det gjorde vi. 

Idag går mobilen varm. Sms på sms från Kappahl, Claes Ohlsson, Elgiganten. Black Friday och Week och allt vad det är. Men det enda jag ska spendera pengar på idag är en massage. 

Jag hade en gång en chef

För länge sen. Eller ja, allt är ju relativt, men för typ 10 år sen hade jag en chef som på många sätt kunde varit bättre, men som hade flera goda sidor också. Hon gav mig bland annat ett råd jag fortfarande ofta har nytta av.
Jag satt mitt emot henne, på hennes kontor. Hon satt bakom skrivbordet. Långa fejknaglar, lösögonfransar. Hårspray och tunga smycken. Om ni tänker er att Dolly Parton skulle gå upp några kilon och jobba på en bensinmack. Så såg hon ut.
Men hon bar den stilen också. Tog absolut ingen skit. Hon hade varit chef för nåt dussin män på Caterpilar innan hon klev över till universitetsvärlden så hon var hårdhudad, inte rädd att ta konflikter och skönt oimponerad av sånt som liksom bara ger status inom akademin men egentligen inte betyder nåt.

I alla fall, vi skulle ha ett möte om nåt, minns såklart inte vad. Men när jag klev in på hennes rum hade hon precis fått ett mail i ett annat ärende och var minst sagt upprörd. Hon skrev så att naglarna smattrade, mumlade arga ramsor och fick röda fläckar på halsen. Sen slutade hon tvärt och tittade upp på mig.
”I’m not going to send that. Never answer an email when you’re still hot.”

Det har jag aldrig glömt. Det är ett bra råd. Det är såklart ingen dum tumregel att aldrig tala i affekt på jobb osv. Men i lajvsamtal kan det vara svårt att undvika. E-mail finns ju ingen anledning att svara på direkt om man nu är upprörd.

Igår var det deadline på den här EU-ansökan vi jobbat med de senaste veckorna. En av mina kollegor har en alldeles unik förmåga att dels göra saker onödigt svåra och dels få folk omkring sig att känna sig helt utomordentligt korkade.  
Det är så otroligt frustrerande och framförallt icke-konstruktivt.
Jag var så slutkörd igår att jag kände att jag var tvungen att totalt undvika att prata både om och med henne, för skulle den dörren öppnas fans nog heller ingen hejd på vad jag skulle kunnat säga. Bättre då att vänta några dagar. Sova ordentligt, få lite distans.
Sen kanske prata om det som var.  

Helgen

Polska negmamman messade igår när jag var på Leos lekland med barnen. Hon tyckte det var alldeles för länge sen vi sågs och ville försöka styra upp något innan de reser till Kanada över jul och nyår. 

Jag messade tillbaka att det verkligen var för länge sedan och klart vi måste ses snart och kanske nästa helg?

Det var inga tomma ord. Jag vill träffa henne. Det var verkligen alldeles för länge sen och jag vill ju faktiskt umgås lite med deras lilla bäbis.
Eller, umgås är kanske fel ord.
Men typ, hänga i hennes närvaro tills jag åtminstonde börjar tänka på dem som trebarnsfamilj. 

 

Sen vallade jag kidsen till fiket på Leos och spenderade en dryg hundring på en sockerfri läsk, två slushies, och två skumraketer.
Tommare kalorier får man leta efter.
Men det var liksom det vi ville ha och har man väl släppt greppet och betalat in sig på Leos (känner jag) så finns liksom inga spärrar kvar sen. 
Fattar att kidsen älskar att vara där. 
Fattar inte att folk kan köpa klippkort och hänga där varje helg. 

Men barnen härjade gärnet i två timmar och sen cyklade vi hem i Berit och de var helt slutkörda bägge två. Höll sig vakna länge nog att få trycka i sig lite lördagsgodis, men det var tomma blickar och inga som helst protester när jag sedan sa att det var läggdaggs. 

Nästa helg ska jag inte jobba en endaste minut, har lovat både dem och mig själv. Och alltså försöka få till lite social samvaro och polsk negativitet. 

Berit

Det är fortfarande mycket annat. Deadline som springer mot oss och spanjorer som plötsligt fått kalla fötter. Men jag måste bara säga.
Vi har fått hem henne nu.
Jag har köpt lådcykel. Berit heter hon. Hon är stark, stabil, och stadig, precis som man tänker sig att en Berit ska vara. Men hon är också snabb, kraftfull och slimmad (för att vara en dam med låda).
Maken tyckte att hon skulle heta Beatrice. Men det hör man ju... att en Beatrice vill inte bli smutsig på ramen eller få grus på fälgarna.
Berit bryr sig inte. Hon kör på. 

Hon är så fin. Plötsligt förstår jag hur man kan bli kär i en bil. Eller hur män kan stå i garaget och äta chips och bara stirra på sin nya bil (true story). Nu skulle jag kanske inte välja en chipspåse, och det är lite kallt att stå ute på innegården. Men vore det bara varmare väder så... en liten ostbricka och ett glas rosé tillsammans med Berit?
Absolut. 

Hälsningar,

Nöjd kund

Tunna isar och svettiga mornar

Hade en sån där morgon med skrik, tårar, svettiga pannluggar under mössa och hjälm medan man letar matlåda, nycklar, laddare. Ser att det regnar ute (det var ju minus 8 nyss?!) och måste leta galonisar. 

Sen sitter jag på bussen med en klump i halsen och känner att jag är världens sämsta mamma. VET att jag inte är det. Men säg det till känslorna. 

Det är stressigt på jobbet nu. Har jobbat senaste två helgerna, ska jobba även den som kommer, mot en deadline som är nu på tisdag. Det gillar jag faktiskt ändå verkligen med mitt jobb, med prokektarbete. Att även om det är j-igt körigt ibland så tar det ändå alltid slut inom en överskådlig framtid. 

Men barnen känner såklart av det. Ser oroliga ut när jag tar fram datorn på kvällen.
Ska du jobba nu mamma...?
Igår såg jag tre avsnitt på raken av Paw Patrol istället. Gosade i soffan med det som är viktigast i världen. 

Det är mycket, det är stressigt, det är tunna isar och man får bita ihop. Men det går.