Som tåget

Dundrar fram genom den norrländska vintermorgonen. Klockan är snart 9.

Solen är inte i närheten av att gå upp. 

6 barn och 3 vuxna på väg till grannstaden och äventyrsbad för att fira min förstfödda som visserligen inte fyller år förrän imorgon men pga mamma som inte pallar fest två dagar i rad så blir det såhär.

Imorgon ska vi gå på bio och äta lunch på restaurang.

Sen ska hon få ha ett 8 1/2 årskalas den 30 juni så man kan vara ute.

8 år sen livet ritades om och jag för evigt tog ett steg tillbaka för att sätta någon annans liv, behov, känslor och mående i första rum.

8 år har gått fort men sannerligen inte obemärkt förbi. En flytt, okej massa flyttar men en stor, ytterligare ett barn, och småbarnsår deluxe.

Och nu är hon långt ifrån ett småbarn.

Min första bäbis.

8 år.

Om resan och vägen och mödan eller hur det nu var

Jag älskar advent och jag älskar kanske mellandagarna ännu mer. 

Jag älskar julen också, alltså det gör jag ju.

Men julen är inte utan en viss press på lycka och prestation. 

Advent är väntan med allt det götta kvar. 

Mellandagarna är efterrätten samtidigt som nyårsafton och en ganska massa jullov fortfarande finns kvar. 

Vi firade jul på hotell med hela min familj i år. Mamma, pappa, syskon med respektive och sammanlagt 9 barnbarn. 

Julbord, skridskor, pool, hotellfrukost.

Eat, sleep, repeat. 

Ingen städade, ingen lagade mat.
Alla fick hänga.
Alla hade möjlighet att smita upp på eget rum för egentid whenevs. 

Det var väldigt bra. 

Nu sitter jag och reklamerar kortköp som gjorts med mitt (nu spärrade) kort eftersom det är svårt för mig och 75-åringarna att känna igen internetbedragare när de är så listiga som de är.

Eller nåt.

Pinsamt, absolut. 
Men samtidigt är det inget brott att vara klantig och godtrogen, det är ett brott att stjäla folks kortuppgifter, sådeså.  

Om en feg rektor

Har i flera forum sett debatten kring Luciafiranden som ägt rum på olika skolor i olika delar av landet (så även på våra skolor i den här delen av landet) utan föräldrar, syskon och andra gäster. Motiveringen, i den mån det ens motiverades, har då varit att Luciafirandet är av och för barnen och sen har det ibland varit tal om att skydda barnens intigritet och annat. 

Det kan man tycka vad man vill om. 

Jag kan förstå pedagoger som vill slippa föräldrar. 

Jag kan förstå föräldrar som vill slippa, eller inte har möjlighet, att gå dit.

Jag kan förstå barn som gärna vill lussa för sina föräldrar.

Jag kan förstå barn som absolut inte vill det.

Det tänker jag inte gå in på. Min poäng är att de flesta skolor här har tagit ett beslut, kommunicerat ut det, och sedan tagit konsekvenserna. 

På storskruttans skola skickade fröken ut ett veckobrev för ungefär en månad sedan. Julavslutningen nämndes kort med information om dag, vad som gällde för fritidsbarn, osv. "Mer info kommer" avslutades sedan brevet. 

Mer info kom i form av ett utskick från rektorn där det stod att med tanke på hur mycket snö som kommit och med tanke på att julavslutningen främst är för barnens skull, så ombads vi föräldrar ha det i åtanke. 

Eh va?

Ha vad i åtanke, snön?

Det kändes avsiktligt luddigt formulerat och var en tydlig inbjudan med armbågen. Läs: ni får komma, men vi vill helst inte att ni gör det. Att de inte vill att föräldrar kommer på avslutningen, det kan jag tycka är tråkigt. Men kunde rektorn motivera det med annat än snö, så hade jag kunnat köpa det. 

Det som stör mig, tillräckligt mycket för att jag ska sitta och skriva det här, är att skolan inte sätter ner foten och tar ett beslut. 

Min dotter ville att jag kommer på skolavslutningen, hennes fröken hade sagt att föräldrar får komma. Samtidigt säger rektorn att hon helst inte vill att vi föräldrar kommer. 

Det är så tråkigt. Skolavslutningen var nu i eftermiddag. Jag var där, tillsammans med kanske 50-60 andra föräldrar. Jag hörde många mumlande sinsemellan i still med "ja jag visste ju inte rikigt om vi fick komma, min man stannade hemma..."

Inbjudna med armbågen. 

Jag såg barn som besviket konstaterade att andras föräldrar visst var där, medans deras (gissningsvis) tolkat rektorns brev som en order att stanna hemma och gjort så. 

Fel hur man än gör.

Tråkigt. 

Fegt.

Men barnen sjöng fint och nu är det jullov.
Det är kanske viktigast.  

Är det lov snart?

Det är så mycket nu.
Inköp.
Planering.
Avslutningar.
Känslor. 
Barnen är helt slut på eftermiddagarna. 
Särskilt lillskruttan går nästan inte att kommunicera med förrän efter middagen (som hon nästan aldrig äter med oss utan spenderar skrikande på sitt rum för att maten är äcklig, nån tagit hennes stol, ingen fattar nåt, mjölken är för varm, eller, eller, eller.... när vi är nästan klara kommer hon ut och börjar kolla vad som faktiskt ligger på talriken) 

Det är oklart för mig vad hennes känslostormar bottnar i. När jag hämtar på förskolan är hon alltsom oftast glad och pedagogerna säger alltid att hon haft en bra dag och allt gått finnemang. Det enda de ibland påpekar är om hon varit lite trött och hänging, extra kelig och behövt lite mer närhet än vanligt. Aldrig att hon bråkat med någon.
Att hon varit dum mot någon eller att någon varit dum med henne.
Men sen hemma kan hon påstå att den och den retat henne, slagit henne, osv. Jag tror inte direkt att hon ljuger, men jag gissar att hon har ett behov av att få berätta sin egen, eventuellt väldigt överdrivna version av sånt som hänt, hemma i en trygg miljö där hon får äga berättelsen. 

Och det får hon gärna göra. Jag lyssnar. Men jag blir så känslomässigt dränerad av berg-och-dalbanan som kan vara hennes utbrott. I slutändan känns det som att det som funkar bäst är att krama och hålla om. Och det gör jag så gärna. Men jag önskar att hon inte behövde ta fullkomligt slut på sig själv (och mig) först genom att skrika och gråta och vilja klösa sig själv i ansiktet.  

Jag både gruvar mig och ser fram emot hösten då hon börjar föreskoleklass.
Ny skola. Nya kompisar.
Kan bli bra. Kan bli hursomhelst. 

Fifty don't give a F (party like a preschooler)

Jag var på 50-årsfest igår. Den första sen min mamma fyllde 50. Nu har jag ju själv nästan ett decenium kvar till den milstolpen men eftersom age ain't nothin but a numbah har man ju vänner som nu börjar närma sig, och ja, den som faktiskt redan trillat över kanten. 

Hur som haver. Det var trevligt. Uppstyrt.

Liveband i vardagsrummet, det ni. Och nu är inte musikkvalitet min grej av avgöra, men det lät bra. Sen fick jag veta att trummisen spelat i Wannadies och en av gitaristerna i Refused såatte... okej, ja då borde det ju låta bra. 

Och det var röj som fan på dansgolvet. Vid ett tillfälle tänkte jag att undrar hur många här som har tonåringar hemma? Och om dessa tonåringar skulle se sina föräldrar hoppa runt med slipsar och strumpebyxor, skulle de garanterat skämmas ögonen ur sig. Dödspinsamt liksom. 

Men det här gänget kunde inte bry sig mindre. 

Jag kan inte minnas när jag senast såg mäniskor dansa så fritt, totalt obrydda om hur de såg ut.
Jo, förresten det kan jag visst.
När lillskruttan och hennes polare körde dansstopp. 
Same same. 

Under saxen

Så kom den till slut.
Den gör alltid det.
Dagen då jag drabbas av ett akut behov av att klippa mig. 

Det jobbiga är att jag sällan (aldrig) har varken tid eller möjlighet att uppsöka frisör samma dag som det här akuta behovet faller över mig. 

Jag går till frisör ca en gång om år. Däremellan toppar jag det själv enligt instruktioner från Youtube. Varsågoda att förfasas. Fattar att det verka helt bananas att som vuxen (och ej man 60+ med rakapparat) klippa sig själv, men jag har långt hår med lite självfall. Det är väldigt förlåtande när man bara hugger av några centimeter. 

Cirkeln är sådan. Håret växer, jag har huvudet i sanden. En dag får jag akut klippanik, försöker boka tid, får en tid om typ en vecka, tänker "det går inte!", klipper mig själv, och stoppar tillbaka huvudet i sanden i några månader till. 

Men nu i onsdags när jag insåg det akuta hårläget hade jag ändå sinnesnärvaro nog att kolla de salonger som erbjuder traineeklippningar, lite billigare, lite lättare att få komma in med kort varsel.

Fick en tid i eftermiddag. 

Så nu ska det trimmas på riktigt. Av ett (soon to be) proffs. 

Känns lyxigt.

Sist jag var hos frisören, förra hösten om jag inte minns fel, sa jag ursäktande något i stil med "ja jag vet att det är alldeles för långt"

"Vad menar du för långt?" undrade frisören "Det är lite slitet, absolut, men annars är det väl inte för långt?"

"Jomen alltså med tanke på att jag inte har så tjockt hår kan jag ju inte ha det just längre än axlarna" sa jag, och svalde "... för det har min mamma sagt."

Det har min mamma sagt. När jag var typ 10 år. Då är det ju så. Kan väl inte en frisör komma och påstå att jag visste kan ha hår längre än axlarna?
Nu har jag det ändå, mitt hår är långt ner på ryggen.
Men egentligen, kan jag inte ha det så. 

Nissar

Ni som har barn som fortfarande tror, vet vad jag pratar om. Nissedörrar och nissar som kommer på natten och busar eller lämnar presenter. Fenomenet är, precis som så mycket annat, relativt nytt i Sverige och importerat från USA. Eller ja, det vet jag väl iofs inte helt säkert. Men där har man länge kört med Elf on the Shelf, vilket är typ samma sak, fast älven/nissen är en riktig liten docka som får liv när barnen sover, busar och har sig, och sedan finns på någon helt annan plats i hemmet när de vaknar. 

Vi har en nissedörr och jag måste följdaktligen försöka komma ihåg att fixa något varje kväll. Jag har medvetet lagt ambitionsnivån ganska lågt. Nissen skriver ett litet brev, lämnar en knäck ibland, gör nåt litet bus ibland (typ tappar sina skor i O'boyen eller tjuvar en pepparkaka). Tack och lov för Facebook där man kan få inspiration på grejer han kan hitta på när fantasin tryter. 

Igår såg jag en kul grej som jag stal rakt av. Skrev ett brev som började med Obs, läs inte högt så att någon vuxen kan höra... och sen gick det ut på att brevet var skrivet med magiskt bläck som bara barn kan se. Gulligt, barnen tyckte det var superkul. 

De tror fortfarande på tomten båda två. Jag tänker att nästa jul kanske Storskruttan fattat grejen men spelar med för lillasysters skull? Uppskattar mycket att ingen i hennes klass verkat försöka pajja magin ännu. Man har så kort tid på sig att vara barn ändå liksom.