Milstolparna

Lillskruttan tappade sin första tand för några veckor sen. 
Första tanden för min sista bäbis. 
En stor grej? 
Det kändes så. Det kändes milstolpe. Nu ser jag hennes glugg och hennes kompisars gluggar på förskolan som hon bara ska gå på en termin till och tänker, ja nu är snart den här fasen över. Också.

Av alla de milstolpar man liksom räknar till de klassiska, de stora, var det nog ingen som direkt kändes så milstolpig för mig. De kändes allihop, de gjorde de visst det. Men inte sådär Wow, milstolpe.
Att flytta hemifrån.

Att gifta sig.
Att köpa hus.
Att skaffa barn.
Speciellt, javisst.
Men nja. Nä, inga milstolpar.

När jag och min man varit tillsammans i drygt 5 år och gifta kanske ett halvår så föreslog han att vi skulle skaffa ett gemensamt konto. Mycket rimligt egentligen, kanske konstigt att vi inte gjort det tidigare. Men jag fick akuta commitment issues och började känna att ska vi verkligen...? det kändes som ett väldigt stort steg. Never mind att vi redan gift oss liksom. Känslan var milstolpe i kvadrat. 

När vi bott i vårt första gemensamma hus, alltså villan vi ägde, i några månader så tyckte min man att vi behövde en frysbox i garaget pga vi hade en såndär klassisk amerikansk kombinerad kyl och frys i köket där kylen får 80% av utrymmet och frysen endast rymmer lite glass och nån bortglömd matlåda.

Rimligt.
Så han köpte en frysbox. 
Och då fick jag igen ett milstolpigt tryck över bröstet och höll på att vika mig under tyngden av alla plöstliga vuxenpoäng. Att vi ägde ett hus....? Aja det var väl ingen stor sak. Men en frysbox i garaget! Herregud. Det var jobbigt att acceptera. 

Och så har det hållit på. Vi köper sommarstuga och det äldsta barnet börjar skolan. Min milstolpebarometer är lugn. Så tappar minstingen en tand och den rycker till och gör utslag. 

Det är inte logiskt, men det är mina emotionella milstolpar. 

Mmm weekend

Tillbaka efter en liten weekend away. 
Det låter betydligt mer romantiskt och äventyrligt än en helg borta pga bandymatcher. 
Men ändå. 
Vi reste bort en helg och fick uppleva en ny stad, solsken, en herrans massa bandy, och ett nytt äventyrsbad. Bland annat. 

Det var fint. 

Jag älskar att resa med familjen när det är såpass okomplicerat. 
Och det behöver inte vara Budapest, det kan vara Sundsvall. 
Det var nytt och det var roligt. 

Varning för skryt men lite sårbarhet också för man är ju människa

Efter några veckor (jamen sen julledighetens slut typ) av upplevd uppförsbacke utan slut och utöver det en allmän opepp på jobbet, så ljusnade det lite idag.

Ett bra samtal med min chef.

Och så de nya lönerna.

Jag hade högst procentuell ökning på kontoret. Igen. 

”Jag brukar ju göra det” sa jag ödmjukt när chefen meddelade att jag vunnit ligan.

Men så här stor ökning har jag aldrig haft.

Jag behövde det.

Inte pengarna, så. Utan erkännandet.

Klappen på axeln.

Det är en lång väg kvar innan jag kommit dit jag vill i karriären, och de senaste veckornas små (men ändå) motgångar har tärt på mig, mer än jag kanske vill erkänna.

Så att höra chefen säga ”då kan prefekten få tycka det, men min lojalitet är med dig” det behövde jag också.

Män i uniform

De lämnar ingen oberörd. 

Värst är män utan uniform som så uppenbart vill ha en. Som inte är får vara med i leken och istället måste hävda sig genom en massa dumma, dryga, onödiga uppvisningar av innehav av testosteron och penis.

Bäst, och okej jag ändrar mig, män i uniform lämnar en grupp oberörda. Bäst är män som har en uniform i garderoben men av en eller annan anledning inte har på sig den. 

De är oftast lugnast. Behöver inte hävda sig.

Jag har precis gått kurs i tre dagar med män i olika uniformer samt män utan.

Men jag har ju sett detta på otaliga övningar genom åren. Belgaren hade ingen uniform, needless to say.

Bakom ratten

Män som kör, ja.
Det skulle man kunna skriva spaltmeter om. 

Och likaså kvinnor som låter bli. 

En av få positiva aspekter med att min man jobbar knäppa arbetstider är att jag tvingas köra mycket oftare än jag är bekväm med. Igår var vi ut till mina föräldrar över dagen vilket innebar att jag fick köra hem på snöiga vägar i mörker. 

Hade min man varit med hade han kört. Alltså jag hade fått om jag velat, men hade inte velat. 

För jag tycker inte speciellt mycket om att köra bil, och speciellt inte i mörker. Snön är en sak, mörkret är värre. 

Men det känns alltid bra efteråt. 

Och jag klappar mig själv på axeln som visar mina döttrar att mamma också kan köra bil.
Och att jag helst inte vill och tycker att det är obehagligt ibland, det är inget jag säker högt till dem. 
De har ju hela livet på sig att utveckla sina egna rädslor, behöver inte ärva mina. 

Platt, hård fil

Alternativa överskrifter på det här inlägget:
Stand off på parkeringen, Traktorns topplock, eller Back off Berit 

Jag vet inte hur det är för er, men ibland kommer titeln på ett blogginlägg till mig och sen får jag mer eller mindre lov att knåpa ihop ett par rader på ämnet bara för att jag är så nöjd med överskriften. Andra gånger skriver inlägget sig själv medan jag sedan måste värka fram nån halvdan överskrift bara för nåt ska det ju stå.

Men. Såhär var det. Det har kommit en del snö. I onsdags kväll var jag osäker på om jag skulle ta mig till kontoret dagen därpå pga redan ymnigt snöfall och löfte om mer. Igår morse var garaget så pass igensnöat och innegården oplogad att Berit (lådcykeln) inte var att tänka på. 

Hon är heller inte speciellt smidig så plogvallar är besvärliga. Det går inte lyfta henne och kör framvagnen fast är det kört. Iallafall, jag tog bussen till jobbet och det var bara ett sidospår. Sen igår kväll kom jag tillbaka från simskolan, med båda barnen i Berit. Innegården och parkeringen var fortsatt oplogade efter jobb och skola men då hade vi iallafall tid att skotta fram vår trofasta tant för egen maskin (plus att jag ju hade koll på att cykelvägarna var ok för framfart.) 

I alla fulla fall. Vi svänger in på parkeringen och bländas omedelbart av plogtraktorns skarpa extraljus. Nu minsann, strax efter åtta på kvällen, har den kommit till vårt kvarter. Jag är inte dum eller missunnsam. Jag fattar att plogbilarna gått som galningar över stan hela dagen. Ja hela föregående natt också. Även om jag varken kan se föraren pga helljus i ögonen eller skulle kunna veta just något om henom även om jag kunde det så är det ju en kvalificerad gissning att människan är trött, less och vill få undan skiten (snön) så hem kan få gå av passet nån gång. 

Men. Det som händer är att traktorn går fram och tillbaka över parkeringen, precis framför garaget där jag vill parkera Berit, i en sån jäkla fart att jag inte törs lita på att föraren ser mig. Så jag kör istället in Berit så långt jag kan framför raden av parkerade bilar (där traktorn inte kör) och när jag inte kommer längre pga snön säger jag åt barnen att springa till porten och gå in och vänta. Vilket de gör. De har inte nycklar till lägenheten (jag behöver ju kunna låsa upp garaget) så de trycker bara in portkoden och ställer sig med näsorna mot dörrglaset och bevittnar det som händer härnäst.

Jag tänker att det är kanske bäst att låta plogaren do his thing och ställa Berit i garaget senare så jag låser cykeln intill väggen, tar så mycket av badväskor, cykelbatteri och matvaror jag kan bära och pulsar mot porten.
Då kommer traktorn plötsligt mot mig i full fart.
Tvärstannar sedan och blockerar min väg till porten. 
Vi står så, jag och traktorn, frusna i våra positioner några sekunder innan jag vänder och går tillbaka till Berit. Tänker inte krypa under skopan, längst med traktorn i djupsnö, mot porten då jag ju inte vet 100% att föraren sett mig och tänker att det är det jag ska göra. 
Jag går nu framför traktorn, medan denne kör efter, jag tappar en liter fil, vänder mig om och ser hur traktorn kör över filpaketet.
Jag slänger ner övriga grejer i lådan på Berit, låser upp cykeln och drar den baklänges genom snön medan traktorskopan på riktigt är 2 dm från lådcykelns framkant. 
Typ hotad av en traktor.

Jag backar, han (för nu är det en man jag hatar i förarhytten trots att jag fortfarande inte sett människan) fortsätter köra på, i exakt samma hastighet så att han hela tiden har traktorskopan bara några decimeter från mig. 

Jag får in Berit i garaget, låser och går till porten där mina barn står med uppspärrade ögon och darr på läppen. Så fort jag får upp dörren början lillskruttan gråta "han körde över filen!"

Det gjorde han. Det blev rostmackor till frukost istället.
Nånstans under snön på parkeringen finns ett hårt, platt filpaket.
Och nånstans i stan finns en traktorchafför som kanske borde fundera på lite anger management.

Platt, hårt fall

Det är som ett hus med flera tusen dörrar. Man vet att nån, eller till och med några är olåsta. Men hur många måste man rycka och dra i innan man hittar en som går att öppna?

Hur orkar man?
Hur gör man för att orka och hur gör man för att peppa nån att fortsätta orka, när dörr efter dörrjävel bara är låst? 

Så. 

Känns det nu.

I sex år har min man, mer eller mindre konstant sökt jobb och ju mer lovande det verkar, ju mer lovord han får och ju mer folk folk säger "men absolut! jag vet vem du borde prata med!" ju mer hoppas man och ju hårdare faller man sen. 

Det är så fruktansvärt jobbigt att inte kunna hjälpa och försöka, försöka, försöka, att inte tappa hoppet helt.