Så hemskt att det inte går

Jag läser en bok nu som handlar om en slavkvinna i den amerikanska södern. I går kom nån koleraliknande sjukdom och härjade på plantaget där hon bor och hennes fyra barn dog samtliga på mindre än en vecka.
På mindre än ett kapitel. 
Hon tröstade sig med att de iallafall inte sålts bort till ett annat plantage, för det, det var det värsta som kunde hända. 

Ikväll lät jag mina barn se Rapport. Dock med fingret redo på fjärrkontrollen i händelse av alltför hemska scener eller ruskigt innehåll.
De vet ju att det är krig.
De vet att barn skadas och dör.
De frågar om det är sant och jag säger att det är det, men att det inte kommer att hända här. 

Jag vet att sånt kan man inte lova.
Men jag lovar ändå.
För annars blir det för hemskt och man måste faktiskt orka leva också. 

När vi bodde i södra Idaho hade vi en vän som inom loppet av två år förlorade både sin mamma och sin syster. Hans pappa var redan död sedan några år.  

Han var, är, en av de hjärtligaste människor jag träffat. Ödmjuk, känslig. Han hade tänkt mycket, det märktes.
Life is for the living, sa han ofta om det kom på tal. Om folk frågade.  
Jag frågade aldrig men undrade ofta hur han orkade. 

Hur han höll sig ovanför ytan.

För det hade ju kunnat vara så hemskt att det bara inte gick. 

Tänker jag.

Men när jag tänker på sånt blir det så hemskt att det inte går tänka längre. 
Det är väl det som är skillnaden. 

Mörkret, kylan och föraktet

Så, då var vi här. I början av mörkrets tid. Nu är det mörkt när man cyklar till jobbet och mörkt när man cyklar hem. Det är mörkt när man kokar eftermiddagskaffe också. 

Det har ju visserligen kommit nog med snö för att vägarna, taken och fälten ska vara vita istället för novembergrå. Det ljusar upp, det gör det. Det blir mycket mörkare utan snö.

Men sen är det ju kallt också. 

Mamma jag har en massa myggbett på armarna, sa storskruttan igår. 

Det har hon inte. Däremot köldeksem. 

Å ena sidan tycker jag att det är så tråkigt att bo på en plats där halva året präglas av antingen mörker, kyla, eller båda två samtidigt. Å andra sidan blir jag så fruktansvärt less på folk som bor här och inte gör annat än att gnälla över just detta. 

Och (min erfarenhet) de som gnäller högst och värst är fan alltid de som är härifrån, som har kylan i benmärgen och mörkret i själen. 

Jag klagar själv.
Och föraktar andra som gör det. 

Det är inte lätt. 

Allt som inte spelar roll

Jag har en ytlig bekant. Eller alltså, det är inte hon som är ytlig, det är vår bekantskap. Vi ses ibland. Jag har inget egentligt emot henne, hon är bara så.... fan jag vet inte.
Intensivt tråkig. 
Det lät inte snällt. 

Men okej såhär då. 

När vi hänger så går samtalen alltid ut på en av två saker:

a) Hennes vardag. Och det är inte det att jag tycker att hon borde ha en roligare vardag. Dom stenarna ligger tryggt i glashuset. Men varför älta det för mig? Det är scheman, hennes och sambons, det är träningar som krockar och det är vänner och föräldrar som inte förstår och visar hänsyn. Det är skärmtid och det är sena läggningar. Och jag vill bara avbryta henne och skrika: Jag veeeet! Jag har också en vardag! Jag vet hur det är. Sluta prata om du inte har någon poäng med här. Det räcker med mitt eget livspussel, jag behöver inte få en detaljerad beskrivning av ditt. För det är aldrig så att hon presenterar ett problem hon vill bolla eller något speciellt som hänt som hon kanske behvöver älta lite. Det är plain old vardag. Lika spännande som snabbmakaroner utan ketchup. 

b) Önskan om skvaller om gemensamma vänner. Låt mig säga detta, jag är inte den som är den när det gäller skvaller. Har du nåt juicy så do go ahead. Men grejen är hon aldrig nånsin har något själv, hon vill bara pumpa mig på information om gemensamma vänner som jag träffar eller hör av oftare än henne. Och det känns inte helt bra. I den mån jag tycker om att skvallra vill jag ju att det ska vara ömsesidigt på något sätt, man ger och tar.
Hon ger inte.
Vill bara ta.
Och hon är en mamma med begränsat socialt liv så visst, men hallå! jag då liksom? Det är ju inte så att jag är ute och flänger och har en massa skvallriga godbitar att strössla kring mig. Men det är idel frågor om vänners relationer, konflikter, separationer, och jag får stå och väga mina ord. Försöker att svara så undvikande och lite jag kan och byta samtalsämne. Vilket gör att vi hoppar tillbaka till punkt a) och jag nästan somnar. 

Jorå. Hon messade precis och frågade vad vid ska göra i helgen.
Därav denna harang. 
You're all very welcome. 

Återhämtning

Vardag igen. Simskola, palt, tjocksockar och konferenssamtal. 

Många är sjuka nu. 

En del i bekräftad covid-19, andra i något annat eller obekräftat. 

Det var en fyradagarsvecka som efter tre känns som åtta. 

De senaste två dagarna har jag suttit på en konferens och mellan presentationerna smitit ut och ställt mig i något hörn med laptopen uppfälld och en mugg kaffe för ansiktet. 

Vill inte, orkar inte, mingla. 

Har aldrig varit varken duktig eller speciellt intresserad av det. 

Just nu känner jag direkt avsmak inför tanken. 

(Känner också lite avsmak för den extrema mängd host jag fått på mig under dessa dagar, borta är helt klart tanken om att kanske stanna hemma vid uppenbara förkylningssymptom)

Vill inte prata om mig själv, mitt jobb, eller nya projekt. 

Vill bara (i den mån jag ens vill jobba) läsa ikapp och svara undan mail, jobba på med mitt, och driva det som redan är igång. 

Snart kommer en helg. Inte heller då vill jag träffa just någon. Bara rodda det som ska göras och däremellan ruva i mysbyxor. 

Resan var jättelyckat på många sätt. 
Men nu återhämtning vad gäller social stimulans. 

Värsta bästa

På hemresa. 

Nu har vi sagt hejdå till både farföräldrar och Budapest.

Jag har fyllt i barnens schema i Tempus och messat barnvakten som nu varit tillfälligt arbetslös under veckorna då farmor och farfar skött markservicen. 

Ser fram emot att komma hem och städa lägenheten och tvätta fyra väskor fulla med smutstvätt.

Eller nä, det gör jag såklart inte.

Men jag ser fram emot att ha det gjort.

Det känns som att vi varit borta flera veckor.

Men inte på ett dåligt sätt.

Bästa: att upptäcka och uppleva tillsammans. Det har varit nytt och roligt. Samtidigt så avslappnat man kan begära med så många viljor och agendor. Också att sova i samma säng som barnen, vakna tillsammans utan väckarklocka och gosa, mysa och somna om efter behov.
 

Sämsta: att lägenheten lämnat en del att önska både vad gäller renlighet och komfort. Jag kommer ha nackspärr i en månad efter den här sängen.
Att vi sitter fast på Arlanda pga dimma eller nåt väderskit. Att bli försenad på obestämd tid när man bara vill hem... det är verkligen inte kul. 

Bor vi här eller?

Till slut ska den faktiskt ta slut, semestern. Men inte riktigt än.
Lillskruttan pekade på ett hörn av vår Airbnb en morgon och förslog att julgranen skulle passa bra där. När jag påminde henne om att vi inte ska fira jul i Ungern, att vi faktiskt inte bor i Budapest, så ryckte hon bara på axlarna som att "aja, vi får väl se.."

Idag har vi åkt spårvagn förbi paralamentsbyggnader och slott. Besökt en minnespark där en massa statyer från kommunismens dagar står samlade, som en kyrkogård över den tid som var. Mycket mäktigt. Även barnen var faktiskt väldigt nöjda med det besöket för det kryllade av sniglar och nyckelpigor i parken. 

Ikväll ska vi åka pariserhjul i skymningen. Imorgon ska barnen på dockteater med farmor och farfar och jag har bokat in en timmes massage under tiden. 

Vi har gjort massor men det har inte alls känns stressigt. Och trots dagligt umgänge med mina svärföräldrar är jag inte less på dem. inte på min man heller, frukostvanor till trots. Och barnen hänger med, de gnäller ibland såklart, som barn gör, men Budapest är välströsslat med lekparker och våra ryggsäckar välfyllda med juice och mackor och för det mesta är det glada miner. 

Vi är bra på att resa, det är vi faktiskt. 

Till frukost

En av alla amerikanska ting jag aldrig kunnat ta till mig är deras frukostvanor. Och innan jag skriver vidare så

a) naturligtvis är det olika från person till person och familjer från olika delar av landet osv

b) nej, de flesta amerikaner äter inte donuts till frukost och även om de skulle göra det så tvivlar jag på att vit formfranska med marmelad eller en skål kalaspuffar är näringsmässigt jättemycket bättre. 

Men. Som svensk vill jag ha en relativt smaklös frukost. Fil, macka, ägg, gröt. Typ nåt sånt. Inte potatis. Och min frukost ska inte vara kryddad med vitlök, persilja, eller tabasco. Marmelad går bra, sylt också, men liksom inte vispgrädde. Det är inte logiskt, det är bara så det är enligt min rågfyllda ryggrad. Min man kan inte förstå att något som var gott till middag kan vara fel till frukost. 

Till vardags är det här aldrig någon sak i vårt äktenskap eller hushåll. Efter nästan 20 år tillsammans äter vi den frukost vi vill och det är inte mer med det. Men i det vardagsfria undantagstillstånd vi befinner oss nu gör sig dessa skillnader påminda. 

Som imorse när mannen går till bageriet tvärs över gatan och kommer tillbaka med frallor och chokladcroissanter. Sen gör han en omelett med diverse kryddor och ost och serverar på nybakad fralla.

Jag vill helst bara ha rostad fralla med ost. Men äter en bit omelett också då han nu stått och lagat. Barnen vill bara ha chokladcroissant men måste enligt sin far äta lite omelett först. 

Inte orimligt egentligen.
Men frukosten går från harmonisk till det motsatta i ett ögonblick. 

Att bara äta rostat bröd med ost är uteslutet. Chokladcroissanterna är framdukade och det är dem barnen vill åt.
I vägen står en välkryddad omelett.
Och bredvid står en smaklös svenne banan och rör i kaffet och tycker att inget av dessa ting hör hemma på ett frukostbord.